Sida 223
Resande i Stockholm, af Martin Bolander
å sträckor, där inga villor ligga, upprullar ångarens elektriska strålkastare det ena förtrollande panoramat efter det andra bland holmar och stränder.
Det har varit utmärkande för Oscar II:s senare regeringstid att så mycket internationella kongresser förlagts till Stockholm. De förnämsta af dessa ha varit Orientalistkongressen 1889 och Journalistkongressen 1897. Vid båda dessa var hela Stockholm på benen för att höra och se, och i synnerhet den förstnämnda var, som en inbiten stockholmare yttrade, »ett verkligt folknöje», då man kunde få se araber, egyptier och indier i sina fantastiska dräkter promenera fram genom huf-vudstadens gator — naturligtvis förföljda af skaror af nyfikna. Att stockholmaren är nyfiken har blifvit nästan ett ordstäf, och att stockholmarens nyfikenhet, vid till och med inte allt för utomordentliga tillfällen, starkt närmar sig gränsen af oförskämdhet är tyvärr en sanning.
Utländingar på turistfärd — damer och herrar, kontinentala typer med Bsedecker i hand — draga under resesäsongen i spridda grupper fram å hufvudstadens mera betydande stråkvägar. Oftast gå de till fots, skämta och glamma, som vore de hemma hos sig.
Hvad Bsedecker utmärkt som synnerligen sevärdt, ta de naturligtvis reda på för att kunna få sätta de obligatoriska kråkorna i i mariginalen. För öfrigt lefva de i Stockholm, som de lefva i hvilken annan hufvudstad som helst, med tiden delad mellan det kontinentala hotell, där de tagit in, och ett flyktigt studium af staden och befolkningen.
Detta studium göres också i många fall så bekvämt som möjligt. Finner man det t. ex. för varmt eller för kulet att riskera en öfversiktspromenad i vagn, så nöjer man sig helt enkelt med att med cigarr eller cigarrett i mun ta lifvet utanför i betraktande från kaféfönstret eller hotellbalkongen. Innanför de höga glasdörrarne till hotell Rydbergs kafé kan man sålunda
Källa: Project Runeberg ·
