Sida 240
Sommarnöje, af Gustaf Janson
stället för den efterlängtade måltiden möter honom en föga vänlig uppmaning att försvinna så fort som möjligt, han går ändå bara i vägen. Han försvinner naturligtvis, men med handen på låsvredet kan han ej underlåta att helt menlöst fråga: »ha vi inte haft vådligt stiligt i sommar, tycker ni, hva’?»
Men då väcks en opposition, som spårlöst förintar hans inbillade lycka.
— »Stiligt!» ropar familjen. — »Hvilket tarfligt sommarnöje och sådana grannar sedan! Nej, nästa år ska’ vi bo minst en fyra, fem timmars väg från staden, det kan kallas sommarnöje».
Pappas näsa förlänges märkbart, men familjans vilja har blifvit hans lag och hastigt lofvar han att nästa gång hyra så långt bort som möjligt. Han kan visserligen ej komma ut mer än högst en gång i veckan och en kall kåre ilar utefter hans ryggrad vid tanken på de tröttsamma sjöresorna, källarmaten ensamheten och de många besvärligheterna, men pappa vill, som sagdt, alltid det familjen vill, det ingår i hans vanor.
Källa: Project Runeberg ·
