Sida 244
Sommarnöje, af Gustaf Janson
som aldrig lämna hjältemodiga och hyggliga rödskinn i fred. Leken fortgår af hjärtans lust, tills plötsligt en af de tappre börjar stormtjuta öfver ett väl hårdt slag. Striden upphör och •deltagande kamrater ledsaga den sårade till mamma, öfver hvars välmående ansikte en mörk sky breder sig, då hon ser sin älsklings trasiga kläder och hör hans skickligt imiterade indiantjut. Hans strida tårar förjaga emellertid vredens åskmoln och hon stryker ömt litet smör öfver svullnaden samt lägger en apelsin i den tappre krigarens hand, hvarpå han känner sig märkvärdigt lugnad. Det vet också mamma och därför har hon ej tagit muschplåster eller rigabalsam med sig till landet, karameller och snask äro i dylika fall mer verkningsfulla än all världens medicin.
Ungherrarne ha småningom tröttnat vid hängmattan och böckerna samt begifva sig ut på sjön, där det lyckligt nog blåser litet emellanåt. Man röker pipa och öfvar sig att spotta i lä och tillbringar en särdeles angenäm stund. När man vänder tillbaka, är gud ske lof halfva dagen gången, alltid en vinst.
Medan herrarne segla, komma damerna under fund med, att äfven de behöfva ett uppfriskande bad. För den skull plockas en oändlig mängd handdukar och badlakan fram och man skyndar skrattande mot stranden.
I en liten täck vik, där säfven bugar lätt för hvarje vindfläkt och stela alar eller smidiga pilar skyddande hänga sina löf-klädda grenar öfver badsumpen, ligger det lilla huset liksom flytande på vänliga vågor. Strax före middagen — fruntimrens vanliga badtimme — hörs därifrån ett förvirradt sorl blandad t med små gälla skrin, skratt, utrop och plaskningar.
En förbipasserande, som aldrig hört damer bada, skulle utan tvifvel inbilla sig, att Storsjöodjuret angripit en olycklig medmänniska, som i dödsångesten frambringar dessa ljud eller kanske rättare — oljud. Full af medömkan för sin lidande nästa rusar han naturligtvis ögonblickligen — bort för att skaffa hjälp.
Till all lycka är hvarje ansträngning onödig, hjälp är öfver-flödig för att ej säga ovälkommen. Hela saken är den, att en af de unga damerna med sin blottade stortå berört vattenytan och funnit den gräsligt kall i dag. Och genast förnimmes ett af dessa obeskrifliga ljud, som endast en kvinnostrupe förmår
Boken om Stockholm.
Källa: Project Runeberg ·
