Boken om Stockholm i ord och bild

kande fläktar. Det är först på kvällen, när ingen svalka längre behöfs, som han sliter sig lös och far ut. Men pappa är ju alltid nöjd, när familjen är det.

Efter middagen kommer den stora frågan, hvad man skall företaga sig eller om man skall göra något alls.

Under väntandet på en tillfredsställande lösning af detta kinkiga problem, slår man ihjäl en bit af den genomtråkiga tiden och till slut blir klockan åtminstone fem. Efter hand samlas traktens ungdom — där en villa blifvit byggd, växa snart andra upp som svampar ur jorden — men ännu är det för varmt att företaga sig något, alltså pratar man så länge — hälst om de frånvarande.

Senare på eftermiddagen blir det litet lifligare och crocket-spelet ordnas på gårdsplanen. Klubbornas tvära smällar, klotens rasslande i sanden, glada skratt, muntra utrop, lätta rökmoln från cigaretterna och flirt till husbehof, det är crocket. Också anses det vara ett särdeles intressant sällskapsspel.

På verandan har mamma tagit plats med ett par andra mödrar och en gammal fröken, som har namn om sig att vara fruktansvärdt litterär, emedan hon prenumererar på Idun med modebilaga och sett René på en bjudning. De äldre damerna smutta på sitt kaffe och öfvervaka med argusögon, att ingen otillbörlig kurtis kommer i fråga där nere. Under tiden taga de sig en uppfriskande tunggymnastik på den s. k. nästans bekostnad.

Crocketspelet upphör efter hand och grupper bildas. »Hon» ligger behagfullt vårdslöst mot en rankig trädgårdsstols ryggstöd och »han» lutar sig blygt förtroligt fram öfver henne ifrig att fånga en vänlig blick. Och då »hon» ihärdigt håller ögonen fästade på marken, hviskar »han» slutligen någonting i hennes lilla rosenröda öra. »Hon» småler förläget, kastar en skygg blick upp till mammorna och sedan »hon» öfvertygat sig, att de glömt allt annat för den beklagansvärda nästan, svarar »hon» sakta.

— Fröken X. föreslår en promenad till utsiktsberget, till-kännagifver kavaljeren och alla finna det mycket passande, att just fröken X. väckt förslaget. Parvis tågar man bort följd af mammornas vänliga nickningar. De gamla lofva att strax följa efter och ha inom fem minuter glömt sitt löfte.