Sida 251
Sommarnöje, af Gustaf Janson
byggare, de förekomma öfverallt och blanda sig i den stora hopen, som gömmer dem och låter dem stanna i en obemärkthet, som de kanhända afsky, men där de af diverse samverkande omständigheter tvingas att förblifva. De äro samhällsnyttiga medborgare och medborgarinnor, de gå och röra sig som alla andra, hvilka vistas och hafva sin varelse inom hufvudstadens hank och stör, och de utgöra, när man ser rätt på saken, den kompakta majoriteten.
Det »hela Stockholm»,, som tillbringar sin tid vid brunns-och badorter, är blott den del, som syns mest, men bakom den stå de djupa leden, för hvilka den varma årstiden ej i något nämn-värdt afseende skiljer sig från alla andra. När de mer eller mindre lyckligt lottade draga bort för en tid, taga de kvarblifne sin stad i besittning och visa den resande landsortsbon dess härligheter.
Och om någon inbillar sig, att de afundas de bortdragande deras s. k. lycka, är det säkerligen ej med sanna förhållandet öfverensstämmande. De veta eller tro sig åtminstone veta, att alla ej kunna få lika, de hafva sig sin plats anvisad och de behålla den under försök att vara så nöjda som möjligt med sin lott. Med största jämnmod stanna de om våren en stund på Blasieholmskajen, där skärgårdsbåtarne trängas, och åse, hur möbler och flyttsaker bäras om bord och trafvas upp på fördäcken, se de glada anletena och höra de högljudda rösterna, som alldeles icke lägga band på sin förtjusning öfver att få lämna den tråkiga staden. Att röken bolmar ur skorstenarne, ånghviss-lorna hväsa och klockorna pingla, att besättningskarlar och sjåare jäktas, berör dem ej det minsta. Och när de sett och hört gå de lugnt till sina små sysslor, ifall de hafva några.
De veta också, att hvarje dag hafver sin omsorg och att hela året blott är en lång arbetsvecka, och de äro glada åt, att så förhåller sig, ty att vara utan arbete är det svåraste, de känna till. Men någon ersättning för landet behöfva de, och i Humlegården, »Torget» eller »Parken» finna de ett surrogat därför. Luften är ju så tung och kvalmig, man finner det olustigt i värmen och sätter sig för att pusta ut. Sommaren är nog bra på sitt sätt, men hettan, den välsignade hettan .... och den mänskliga oförnöjsamheten gifver sig tillkänna i diverse otåliga utfall
*
Källa: Project Runeberg ·
