Sida 328
Arbetarnes Stockholm, af Gerhard Magnusson
Nästan alla dessa förbund ha sin hufvud styrelse i Stockholm och alla ha egna expeditioner och egna, fulltTaflönade, förtroendemän. Dessa förtroendemän ha att leda hela förbundets förvaltning och närvara vid uppgörandet af arbetsaftal samt måste alltid vara beredda på att vid en förveckling i den eller den landsändan infinna sig och sköta underhandlingarne med arbets-gifvaren.
För skötandet af de större fackförbundens expeditionsgöro-mål är vanligen äfven anställd en särskild kassör. Att detta behöfves kan man förstå, då man betänker att t. ex. i järn- och metallarbetareförbundet omsättningen under ett år kan uppgå till
175,000 kronor.
Dessa förtroendemän och kassörer utgå alltid ur arbetarnes egna leder och aflönas med 1,200 ä 1,500 kr. pr år, någon gång upp till 2,000 kr.
Dessa förbund garantera medlemmarne ett visst understöd vid strejker och lockouter, vid arbetslöshet och sjukdom. De upprätthålla genom sin samlade makt arbetsaftalen på de olika platserna i landet och de draga med systematisk noggrannhet allt flera in uti organisationen. De förmedla äfven anskaffandet af platser åt dem som däraf äro i behof och de äro ofta den enda institution, som den fattige, gamle arbetaren har att lita till då hans arbetskraft blifvit uttömd. Att de höja hela arbetsklassen i såväl andligt som materielt hänseende, är otvifvelaktigt.
Men arbetarnes sammanslutning har icke kunnat stanna vid detta, ty om också förr det varit möjligt att genom fackförbunden försvara arbetarnes kraf, så har det icke kunnat lyckas, då arbetsgifvarne från olika fack slagit sig tillsammans för att bilda front mot arbetarnes fordringar. Det gällde att skaffa en för hela landets arbetareklass gemensam organisation och denna borde blifva rent facklig. Då skapades på en socialdemokratisk arbetarekongress 1898 en ny organisation, som fick namnet Landsorganisationen.
Källa: Project Runeberg ·
