Sida 346
Arbetarnes Stockholm, af Gerhard Magnusson
Förr oeh nu.
Den, som något följt med sin tid, måste erkänna att arbetaren nu icke är densamme som förr. Arbetaren har nu för tiden större fordringar på lifvet, han vill betraktas som en människa och han understår sig också fordra att få lefva som en människa.
»Han är oförnöjd och njutningslysten», säger den digre fabrikören, där han vid sitt kaffe med avec låter de sociala spökbilderna sättas upp mot väggen för att piskas. Tänk då, hur han var förr, fortsätter fabrikören och blåser ut ett rökmoln från sin utländska cigarr, då lefde han på en sill och en bit bröd för dagen och då gaf han normalarbetsdag och sån’t där allt som flyger och far.
Och den digre fabrikören blåser med välbehag ut ett nytt rökmoln, med möda döljande att han ändå är glad att slippa, såsom hans far, »gamle mäster», arbeta själf och själf ha dagliga bekymmer för näringen.
Nej, arbetaren är ej densamme nu som förr. Och icke heller arbetsgifvaren. Ty hvad icke handtverkeriets utveckling lyckades plåna ut af gamla tiders patriarkaliska förhållanden mellan mästare och arbetare, det lyckades konkurrensen göra, konkurrensen och maskinerna. Arbetaren blef nu icke längre en medlem af handt verkar ef amil j en, ej en för sina återstående dagar skyddad medarbetare, utan han blef ett nummer, ett nummer som vid förfall mycket väl kunde ersättas af ett annat. Ty
Källa: Project Runeberg ·
