Sida 360
I ordenssamfund, klubbar och föreningar, af Carl Forsstrand
segelsällskapet, Svearna och Vikingarna fylla om somrarna våra fjärdar, sund och vikar med sina allt elegantare och om svalorna i snabbhet erinrande jakter och båtar, och vill man få ett intryck af äkta stockholmsk friskhet och munterhet, då bör man om vintern se hur skidklubben Bore och andra snöamatörer lefva om i skog och mark eller om sommaren hur Stockholms simsällskap förstår locka skådelystna till sina uppvisningar. Då rasar ungdomen, om vintern klädd i lappkoltar, ylletröjor och pjeskor, om sommaren så naken som det med hänsyn till anständigheten är möjligt; då äga täflingar rum under liflig anslutning, och i backen vid Saltsjöbaden såväl som från tornet hos Köhler kan man få se halsbrytande hopp och evolutioner. Då saknas adrig öfverstelöjtnant Balck och andra den svenska sportens märkesmän; då kan man få se amiral Lagerberg, i sin namne öfverkommendanten och generalen grefve Svens och den diplomatiska kårens med damer närvaro, bekransa gamla och unga simmagistrar, och är lyckan god, kan man också få förvånas öfver hur någon kry sjuttioåring, innan han mottager jubelkransen, gör det Isanderska hoppet och helt obesväradt bjuder det våta elementet att först göra bekantskap med sin lekamens frånsida.
Amiral Lagerberg.
På sportens gebit verkar äfven Svenska Kennelklubben, som under ryttmästaren grefve Adolf Hamiltons ledning i omkring ett decennium genom vackra utställningar, fältprof och andra öfningar samt genom sin väl redigerade tidskrift sedt sina sträfvanden för våra hundrasers förbättring m. m. krönta med framgång. Det är i mycket tack vare Kennelklubbens verksamhet, som begreppet »hundracka» allt mer börjat försvinna. Stockholms talrika jägare äga nu i allmänhet hundar af goda raser, och insikten om att äfven sällskapshundarna böra följa med tidens
Källa: Project Runeberg ·
