Sida 426
Hur Stockholm provianterar, af Axel Kerfve
ferier — så saftrika, att begreppet torr här måste anses vara oriktig ursprungsbeteckning.
Äfven en drottning måste äta; och att Mälaredrottningen — hon, som påstås vara den vackraste och af sagoskimmer rikast omstrålade i hela vida världen — har lon appétit, ja, till och med en alldeles ovanligt god matlust, det blir här vår mer samvetsgranna än chevalereska uppgift att konstatera.
Hur »den sköna synderskan» äter, har Chevalier låtit oss bevittna genom att föra oss in i ett flertal af hennes många matsalar — från de stora bankettsalarna, där champagnen skummar, till det allra mest enkla lilla smörgåsstånd, eller på stockholms-slang »Café du Busarong», där »bärsan» — d. v. s. ölhalfvan — aldrig får saknas, äfven om »smekan» — hoc est smörgåsen — skulle vara än så diminutiv . . .
»Damernas egen Johan» har vidare fört oss in »Bakom Operakällarens kulisser» och visat oss några interiörer från ett stor-stadskök.
För oss återstår således endast att se till, hur dessa matsalar och kök provianteras, alltså att bege oss ut bland Mälaredrott-ningens »skaffare», ge oss ut på en rond i de saluhallar och på de salutorg, där bemälta Hennes Majestäts matfrågor sex dagar i veckan sätta myror i tusentals hufvuden.
Plikten bjuder oss att börja med, hvad djurriket måste offra — detta i bokstaflig mening — på den fagra kvinnans altare. Och vi känna inför denna plikt en viss blygsel öfver, att en så firad skönhet som Stockholm verkligen skall vara en så grym vegetarian som hon sannerligen är; ja, att mellan hennes skaldeinspirerande pärletänder skall försvinna så kopiöst mycket kött.
Sanningen står icke här att muta, äfven om jag nu för min indiskretion riskerar att utsätta mig för Hennes Majestät Stockholms eviga onåd.
* *
❖
Vi gå ut en tidig morgonstund — hvilken tid på året som helst — innan Mälaredrottningen ännu hunnit gnugga sömnen
Källa: Project Runeberg ·
