Sida 44
I den gamla staden, af Johan Levart (Satyr)
ning hänger, som ofvan är nämdt, en dylik skylt utanför Freden. Innanför kransen dansar mot en något medtagen grön botten fredens gudinna, som visserligen mist sin gyldene glans, men under henne läses i alla fall, till allt missförstånds aflägsnande, källarens uråldriga namn.
Men vi ha måhända försjunkit för mycket i den gamla skyltens poesi, vi kasta i stället vårt öga uppåt Bennickebrinken. Husen, som kanta denna, se mycket moderna ut, uppiffade och nymålade på allt sätt, och på det ena af dem läser man uppe vid randen af himlahvalfvet, att det är apteradt till frälsningsarmens härberge jämte matservering, där specielt bullar och varm mjölk serveras åt stackars husvilla i den tidiga morgonkulan. Undras hvad stadens nattväktare och svenner för fem hundra år sedan skulle sagt om dylik filantropi? Den hade troligen gått vida öfver t. o. m. de goda svartbrödernas horisont.
Vi titta emellertid som hastigast in i Den Gyldene Fredens nuvarande kafé. Det är ett litet trångt rum, och ljuset silar sig sparsamt genom ett par mattslipade rutor ned från taket. Ej häller här får man det blekaste begrepp om ställets stolta anor. Fåfängt försöker man sätta sig tillbaka till den tid, då trygga, hedervärda borgare sutto i sladder och stilla gamman och drucko i hvardagslag ölet ur slitna stånkor eller vid högtidliga tillfällen behornade sig själfva med det allra bästa ölet och de kuriösa kåsorna.* Fåfängt drömmer man öfver de lustiga dagar, då glada junkrar och likaledes värj behängda grossörsöner knackade med fästena i bordet och äskade rhenvin och gröna remmare eller blödande frankervin.
Men i våra dagar skådar man här dagligen väderbitna, mer -eller mindre kända skeppartyper, som vid sin stilla förmiddags-grogg eller aftontoddy dryfta sista resans besvärligheter, frakter och annat jobb. Folk af samma sort satt här förmodligen äfven för åtskilliga hundra år se’n, ty då låg Skeppsbron betydligt högre upp, och för hafvets törstande gastar fanns hvarken Reisen eller Skeppsbrokällaren. Men för hetsiga spaniefarare, myndiga lybeckare och våra egna hederliga kustfarare hade man här ett godt refugium.
* Trästop med sällsamma grenar, så att de drickande sågo ut som hjortar. Boken om Stockholm. 6
Källa: Project Runeberg ·
