Boken om Stockholm i ord och bild

In åt Mälaren mötes ögat af samma syn: ändlösa ljusrader längs Mälartorgen förbi Riddarholmshamnen eller slingrande sig kring denna upp mot Kungsholmen och hän öfver fjärden till Marieberg. Upplysta ångare och ångslupar brusa fram mellan stränderna och sammanbinda ljuseffekterna i norr med Söder Mälarstrands. Kanske ock ett järnvägståg rusar fram ur tunneln så godt som under ens fötter, lämnande efter sig en väldig karde af mjukt böljande hvitglänsande rök på sin väg bort mot Centralstationen.

Skyn reflekterar ljusmassorna och hvilar som ett hvitmenadt hvalf, en tronhimmel öfver Mälardrottningen, betecknande för resanden redan milslångt borta, att han nalkas Stockholm. Men prakten bleknar, allt som natten skrider fram, och vi stiga ned med sista hisskorgen för att börja vår studiefärd och se några, kanske ej alltid glada scener ur »Stockholm nattetid». —

Staden inom broarne med dess trånga gator och gränder är ännu beryktad för sina af manligt och kvinnligt slödder befolkade hotell. Stadsdelen anses vara Stockholms svåraste polisdistrikt, som tid efter tid haft behjärtade och kraftiga chefer. Icke sällan anställas där i skrubbar och mörkrum, vindskupor och källare razzior efter saknade, men spårade poliskunder, med rika resultat alldeles som i stadens omgifningar. Men som det heter hos Gustaf Fröding:

Nog har väl länsman gjort hvad han kan att göra på lefvernet slut,

— men hvar gång ett följe ur trakten försvann, ett nytt kom ur buskarne ut.

Man undviker gärna att om natten fördjupa sig i de mörka och unkna gränderna, men när vi vandra förbi, kunna vi ej undvika att se skuggor skymta fram. Det är proletärerna af nattens garde, som här företrädesvis ha sitt tillhåll, kvinnor, som fullständigt bränt sina skepp, ständigt rekryterade af olyckssyst-rar från de bättre anskrifna stadsdelarne. De ha icke kunnat eller velat läsa inskriften öfver af grundsporten: »Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate» eller: Låten hoppet fara, I som här inträden.