Sida 567
Ministrarne, af Johan Lybäck
sitt läns angelägenheter och började ett framgångsrikt arbete för dess framåtskridande i synnerhet genom att arbeta på kommunikationernas förbättrande. Det dröjde icke så länge, förrän hr Crusebjörn, hvilken under tiden tagit plats i Andra kammaren såsom representant för sin residensstad, erhöll anbud att öfver-taga landtförsvarsdepartementet, då frih. Rappes aktier började ohjälpligt falla, men han sade nej i det längsta. Men sedan han en gång åtagit sig det maktpåliggande värfvet, kan han med berättigad stolthet blicka tillbaka på sin verksamhet, ty han har redan under de två år han setat vid konungens rådsbord uträttat större ting än någon krigsminister före honom. Redan år 1900,
då han första gången mötte riksdagen som krigsminister, satte han in sin taburett på beviljandet af det stora anslaget till »Boden just nu». Han fick härvid kraftigt understöd af statsminister Boström, som ställde sig solidarisk med honom. Anslaget beviljades också, sedan gemensam votering trots den häftiga oppositionen och tal-manskonflikten i Andra kammaren omsider kunnat företagas. Och vid 1901 års riksdag lyckades han genomdrifva den stora härordningsreformen — ett veritabelt storverk, då man betänker, huru den ena regeringen efter den andra och en hel rad krigsministrar fingo hålla på och arbeta i tjugufem år, innan riksdagen omsider gick med på de nittio dagarne. Denna oväntade framgång har, utom i högpolitiska förhållanden, sin grund i den stora popularitet krigsministern åtnjuter i Andra kammaren såsom en urban och rättskaffens man, på hvars förklaringar man kan lita och hvars fasta karaktär är lika otillgänglig för påverkningar uppifrån som för lismeri och krypande intriger. De stora insikter han visat sig äga såväl på det militära området som på det administrativa ha beredt honom berättigad aktning inom skilda läger och öfver hela hans person hvilar ett visst skimmer af borgerlighet och gemytlighet, som verkar medryckande.
L. Palander.
Källa: Project Runeberg ·
