Sida 649
Manilla döfstumskola, af K.
Alla föremål och handlingar, hvilkas namn skola inläras, förevisas, helst in natura, och sålunda söker man till ett noga förena tanke och ord. Resultatet af arbetet under detta den döf-stummes första skolår blir i lyckligaste fall, att han lärt sig att tala ett par hundra ord samt en del enkla uttryck, svara på några små, lätta frågor, att addera och subtrahera inom talserien 1—10 samt att skrifva och något rita. De barn, som någorlunda nöjaktigt kunna detta, komma på tallinjen och hafva sedan sju ett-åriga klasser att genomgå. De barn, som hafva lärt sig innehållet i den lilla nämnda kursen, men för hvilka själfva talet eller ock konsten att »afläsa» (se på munnen hvad som säges) visat sig medföra för stora svårigheter och kräfva allt för mycken tid, öfvergå till skriflinjen, där äfven de hafva sju klasser att genomgå, i hvilka de få lära sig samma kurser som kamraterna å tallinjen, hvar jämte äfven åtskilliga af dessa barn lära att något uttrycka sig muntligen. De barn däremot, som till följd af klen begåfning icke kunnat lära sig denna kurs och som icke anses böra offra ytterligare ett år på intagningsklas-sens pensum, komma på teckenlinjen, där de undervisas hufvudsakligen med åtbörder jämte skrift, somliga äfven något i tal. Dessa sistnämnda barn kan man icke nämnvärdt lära vårt språk, utan de äro förnämligast hänvisade till åtbörder. A de båda förstnämnda linjerna har undervisningen däremot, såsom nämndt är, till hufvuduppgift att lära de döfstumma att förstå och använda vårt vanliga språk i enkel form, å den första linjen både det talade och det skrifna ordet, å den senare hufvudsakligen det skrifna.
Och så växer så småningom ord- och språkförrådet. Långsamt går det visserligen, men det går dock. Det är så, som en fader sade, som hade ett barn i skolan och som därför ibland kom dit och hörde på: »då man sitter här och hör på, tycker man, att allt går förskräckligt långsamt, knappast med snigelns fart; men kommer man tillbaka efter några månader, så märker man nog ändå, att det gått inte så litet framåt.» Efter fyra flitigt använda år eller så omkring har den döfstumme fått hvad man kallar ett »elementarspråk», d. v. s. ett mycket enkelt språk, hvarmed den med denna undervisning förtrogne läraren
Källa: Project Runeberg ·
