Boken om Stockholm i ord och bild

den hänryekande mångfalden af form, färg och synliga företeelser.

Naturen bjuder såsom förträfflig målare och skald ögat ett mer eller mindre sammanhängande helt, under det att örat erhåller endast enskilda, afbrutna toner. Tre konstarter vända sig till synsinnet, endast en till hörselsinnet.

Annorlunda är det med den på själens strålande höjder med högtidliga steg framskridande poesien.

Källan till hvarje episk och lyrisk diktning är ursprungligen icke den skrifna, utan den talade, eller riktigare, i följd af det stegrade känslouttrycket, det sjungna talet. Det är därför som skalden också kallas sångaren.

Den i toner tänkande och diktande fantasien bjuder naturen, utom treklangen, inga som helst mönster. Fantasien skapar sig själf, fritt, af egen förmåga, de musikaliska formerna. Därför vågar jag påstå, att den blindes själ svingar sig i högre flykt än den döfstummes.

Det torde för bekräftande af detta påstående vara tillräckligt att erinra om den blinde Milton, . . . scecus sed lucidus . . . blind, dock aldrig utan ljus, den odödlige skaparen af det Förlorade Paradiset.

Och hvilken skapande prakt lyser oss icke till mötes ur Ili-aden och Odysséen? Kan man vältaligare förkunna naturens skönhet än Homér, den blinde sångaren, gjort?

Man träffar vid våra blindinstitut ofta blinda musiklärare. Så äfven vid Tomteboda-anstalten, där undervisning i sång, instrumentalmusik och orgelspelning meddelas af K. Lundell, som med berömliga betyg genomgått Musikaliska akademien.

Och äfven ute i lifvet träffa vi icke så sällan blinda musiklärare och pianostämmare.

Så uppfyller den modärna pedagogiken i den äkta humanitetens tjänst den gamle skalde-profeten Jesaia’s ord: »Och de blinda skola föras på en väg, som de icke känt; på obekanta banor skola de ledas; mörkret skall för dem förvandlas i ljus och höjderna i slätter.