Sida 70
Tidningskvarteret, af Albert Eriksson
och på en del händer, men äfven enformigt, dödande. Någon hushållning vare sig med andliga eller kroppsliga krafter existerar här icke. De unga män, som med förtröstan till sin talang och med höga tankar om pressens stora uppgift ställa sig i dess tjänst, komma snart under fund med att den där uppgiften är af ganska problematiskt värde och finna att de blott äro värfvade småsol-dater i en armé, som för alla vackra deviser i världen på sina fanor, men inom sig själfva icke rättfärdigar en enda af dem. Tacka Gud 0111 en duglig tidningsman nu för tiden betalas så pass högt att han — dyrtid utesluten — icke behöfver svälta. Arbetet i pressens tjänst är det mest nivellerande, förflackande, trötthetsalstrande i det moderna samhällslifvet, hänsyn till individuell läggning och egenartad begåfning existera blott undantagsvis. Ar det då att undra på om den andliga smidigheten, intresset och vakenheten redan efter de första årens arbete i reporterns, kåsörens, referentens, ledareskribentens eller klipparens sele försvinna för att i den yttre verksamheten ersättas af en slätstruken rutin, i det inre, personliga lifvet af den tröstlösa blaserthet, som är kännetecknet på en brusten själ? En annan fråga blir, om pressen skulle kunna existera utan att vara Molok. Hvilken tidningsman skulle icke skratta åt tanken på en press med endast spontant skrifvande medarbetare?
Stockholm i December 1900.
Albert Eriksson.
Källa: Project Runeberg ·
