Sida 121
Bakom Operakällarens kulisser. Några interiörer från ett storstadskök, af Johan Nordling
Alltså — sedan vi i förbigående gjort en visit på det eleganta kontoret utåt Jakobstorg och där välkomnats af ställets härskare — kasta vi oss oförväget in i äfventyret och ned i jordens innandömen.
Ty det är verkligen så att hela den stora operarestaurantens köks- och ekonomiafdelning tillhör det underjordiska Stockholm; djupt under gatans nivå, i en vid sträckning mellan Strömmen och Jakobstorg, ha hrr ingeniörer stakat vägarne och uppmätt tomterna för detta mullvadssamhälle, som myllrar under våra fötter.
En lång gång, några trappor ned, åter några gångar, lägenheter och passager, hvilka vi tillsvidare endast flyktigt passera — och vi träda in i själfva högkvarteret, den stora restaurantens hjärta: det väldiga köket.
Tag nu bara icke till hjälp några sagomin-nen eller reminiscenser från röfvarromanernar där facklors fladdrande sken strida en ojämn kamp med de fuktiga, svarta och låghvälfda schaktens mörker. De skulle föga vara på sin plats; här är allt högt, rymligt, luftigt, glänsande rent, strålande från hvarje vrå af de elektriska lampornas flöden.
Tänk er en vidsträckt sal, den ni i första ögonblicket knappast öfverskådar, med skinande väggar af snöhvit kakel, där ej det minsta damkorn obemärkt kan häfta vid. Längs hela det väldiga rummets sträckning tronar, fristående midt på golfvet, en Bolinderspis af dimensioner, motsvarande tre eller fyra ordinära Stockholmskök.
Från denna jättehärd stiga oaflåtligt tonerna som af en symfoni för full orkester; det sjunger, sjuder, fräser, puttrar och flöjtar från alla dessa hundratals instrument, som i bisarrt virr-varr trängas öfver dess flammande innandömen. Röd brinner kopparn, silL!verhvit nickel glänser, de väldiga malmgrytorna buka sig majestätiskt, ett rassel af grytringar, ett klapprande af ugnsluckor, en blixtlik flamma, som då och då slår upp i höjden*
Källa: Project Runeberg ·
