Sida 168
Barnens paradis, af Daniel Fallström
Det var illa — riktigt illa gjort af bollen! Hur skall man nu bära sig åt? Gräsmattan får icke beträdas, och den vackra bollen är det också synd att lämna i sticket. Gossarna stå moltysta, utan att se på hvarandra, men det arbetar så mycket ifrigare i de små hjärnorna.
Med ens sticka de af som en pil. De ha fått sikte på en bred och trygg poliskonstapel, som står och lyser i solskenet med händerna på ryggen borta i en af sidogångarna. Han skall hjälpa dem! Och med mössan i hand, ifriga och andtrutna, närma de sig nu polismannen. I en flytande ordström, talande i munnen på hvarandra, andraga de nu sitt ärende. Visst gick det an att få ta bollen. Men det var riktigt snällt att först begära lof. Och så i väg igen i samma ilsamma, tumlande fart. Som smidiga jakthundar sätta de öfver inhägnaden, och i nästa ögonblick flyger bollen åter muntert i dén vårblåa luften. Men polismannen och jag ge hvarandra en förstående blick och de båda små gentlemännen vår odelade högaktning.
Där borta spelas åter igen krocket.
De äro fyra medspelande, två unga flickor och två gossar. De äro vackra barn allesamman, med regelbundna drag och stora, svarta ögon. Ansiktena ha ett visst släkttycke — den något böjda näsan med de ytterst lättrörliga näsvingarne, som skälfva och darra, när spelet ger minsta anledning till ett litet lifligt uppträde. Då vänder sig mamma, som sitter på den gröna soffan och läser Geijerstams »Boken om lille bror», och med en stämma, hvars mjuka, sonora tonfall ljuda som dämpad musik, afgör hon med stor bestämdhet — som gällde det Europas öde — den tvistiga frågan. Och spelet fort sättes.
Öfver hela denna grupp ligger det något förnämt och säkert, som skiljer den från de öfriga. »Race!» hviskar jag tyst till mig själf, när jag går dröjande förbi.
Källa: Project Runeberg ·
