Sida 167
Barnens paradis, af Daniel Fallström
nade med jorden. Där reser sig nu i stället det elegantaste och modernaste Stockholm.
Men det var icke om försvunna och nybyggda stadsdelar vi skulle tala. Det var om »barnens paradis».
Se på den lilla parveln! Han skall vägas. Mamma och stora syster stå djupt intresserade bredvid vågen och för att få den lilla baddaren att ligga stilla, måste mamma själf i egen hög person hålla honom i kolten. Men han vill inte. Fastän han endast tycks vara halft annat år, finner han det instinktmessigt mycket upprörande att få lof att ligga så där som en annan liten kalf och bli vägd i allas åsyn. Men pysen skriker inte. Han bara stretar för att komma ner. Det går likväl inte, och så blir han till sist vägd och befinnes inneha en ganska bastant stofthydda för sin ålder. Och mamma småler af belåtenhet, när kullan på sin breda daldialekt försäkrar, att pysen är snart lika dugtig som hennes Matts där uppe i Rättvik.
Men det är bara en förtjusande genre-
tafla.
Där borta i alléen spela ett par präktiga pojkar ett parti boll. Den flyger så lätt och lustigt genom luften och beskrifver därunder så djärfva båglinjer att det är en fröjd åt det. Och tindrande blåa gossögon lysa under den svettdrypande pannan, och bruna små händer sträcka sig så snabbt och påpassligt efter den vackra bollen, att man icke kan låta bli att tänka, att det en gång i tiden skall bli ett par duktiga karlar af de där båda små bollspe-larne. Men i det samma snafvar den ena af dem, och bollen flyger långt in på den ny-skurna, sammetslena gräsmattan.
Källa: Project Runeberg ·
