Boken om Stockholm i ord och bild

Bakom half uppdragna rullgardiner skrattar familjen åt pappar han ser så genomgående festlig ut, när han med hatten i hand och ytterrocken släpande mot sanden springer till bryggan. Lugn och majestätisk följer mamma efter. Hon gör sig ingen onödig brådska, ty »gud nåde» kaptenen, om han vågar lägga ut, innan hon kommit med.

Med middagsbåten vänder mamma tillbaka. Den arme styrmannen får vid hvarje brygga en försmak af skärselden, och fastän förtrytelsen jäser inom honom, har han blott bugningar och leenden för plågoandarne, hvilka svärma kring honom. — »Hvar är den bruna matkorgen?» — »Hvem har setat på mitt refbens-spjäll?» — »Att inte styrman kunde hölja något öfver min skinka! Tänker ni alltid vara lika vårdslösa på den här båten?» Dessa och dylika frågor i hundratal hagla kring en enda medmänniska. Styrmannen är öfverallt, mångfaldigar sig, snurrar rundt och skaffar till rätta, men lyckas under den allmänna villervallan alltid glömma något. Då vänder man sig förbittrad till kaptenen, hvarför skall han undgå sin andel? Det förefaller en ytlig betraktare, som om hvarje matmoder skulle mista aktningen för sig själf, så vida hon ej under en sommar kan göra en vanlig ång-båtskapten gråhårig och en medelmåttig styrman halftokig. Förmodligen ligger en djup hemlighet dold under detta, hvilken ha vi ej mäktat utfundera. —

Så gå dagarne den ene efter den andre och allt är sig oföränderligt likt på några knappt nämnvärda variationer när. Sommartoaletterna ha blifvit något urblekta och fått gröna fläckar här och hvar, det är det enda. Sakta har tiden skridit fram och när man börjar vänja sig vid »landtlifvets» sysslolösa enformighet, är hösten redan inne. Tunga falla regndropparne på verandataket och vinden sliter obarmhärtigt löfven från trädens grenar. Dagarne äro kortare och nätterna kusliga, det börjar blifva kallt, dystert och tråkigt för stockholmarne.

— Om vi skulle flytta in, föreslår någon.

Det ha alla tänkt, ehuru ingen velat säga det, och så beslu-tes inflyttningen. Utom det att gossarne böra i skolan, talar en hel mängd annat därför. Just som densamma blifvit oåterkalleligen bestämd, omtalar pappa, att han lyckats förskaffa sig en