Sida 256
Sommarnöje, af Gustaf Janson
Och med de små försvinna äfven »Parkens» öfriga sommargäster till nästa dag, så vida det ej regnar, ty då stå sätena tomma och öfvergifna. Men fastän solen gått ned och den ordinarie eftermiddagspubliken dragit hem, minskas lif vet och rörelsen ej.
I Berns salong har gasen blifvit tänd och Mejssners kapell efterträdt gossorkestern i sina brokiga uniformer. De flesta borden äro upptagna och kyparne skynda fram och tillbaka balanserande med brickor på fingerspetsarne. Ett oredigt sorl, som stundom öfverröstar musikens pianissimo, höres därifrån, medan bullret af spårvagnar och kärror från Hamngatan litet emellan åstadkomma oangenäma afbrott i tonvågorna.
Det mörknar mer och mer och under »Parkens» täta buska-ger är dunklet ogenomträngligt. Det är tomt i gångarne, men så mycket fullare hos »Berns», som hvarje stockholmare förtroligt säger, då han yttrar sig om detta väl kända etablissement. Högröstade grupper lämna lokalen för att söka litet välbehöflig svalka och i ett ej allt för aflägset hörn etablera några upprymda ungdomar ett städadt gruff. Ett par glåpord och dito häftiga rörelser och så stå tvänne poliskonstaplar midt i klungan. Deras närvaro medför en lugnande inverkan på de hetsiga sinnena och herrarne skynda att afdunsta.
Gamle Meissner knackar mot notställaren för sista gången denna afton, slutmarschen ljuder, publiken applåderar och troppar af. Endast ett lag ihärdiga toddygubbar dröja änmj kvar, men slutligen gå äfven de. Gaslågorna slockna i Berns salong, mörkret och tystnaden efterträda det nyss förut så bullrande lif-vet. Men snar flyr dunklet för morgonrodnadens första, bleka strimmor. Och när den unga dagens sol kastar sina strålar öfver »Parken», möter den några gatsopare, somjöra upp dammet högt i sky, och en omorgnad poliskonstapel, som med hjälmen på ena örat sträcker sig och gäspar hennes majestät solen midt i ansiktet.
Källa: Project Runeberg ·
