Boken om Stockholm i ord och bild

medelbart i mycket vidare kretsar. Detta hoflif har haft sina växlande perioder af ridderlig glans och småborgerlig tarflighet, af värdigt allvar och ytlig flärd, af andlig förfining och rent af ganska simpel ton. Och det skulle icke vara, synes mig, någon ovärdig uppgift för en forskare med modärn läggning att gifva en sammanhängande bild af det svenska hoflifvet, stäldt i den dubbla belysningen af personliga karaktärer och af tidsström-ningarne och förhållandena.

I Stockholms gamla kungaborg, halft fäste, halft residens efter tidens fordringar, men stolt och imponerande äfven då, har Gustaf Wasa hållit ett enkelt men gladt hof, när riksbekymren omsider gåfvo honom mera ro och barnen växt upp: hvar eftermiddag skulle hofvets svenner och jungfrur komma upp »i stora salen», där kungens spelemän spelte dansen för dem,, »ty ungdomen bör icke vara såsom några oxmicklar utan höfviska mot fruntimbret och alla». — Erik XIV, den nordiske renässansfursten, lät den ena dyrbara festen aflösa den andra, hvarom krönikorna ha åtskilligt att berätta. Och om hans broder Johan, den tyste och lärde grubblaren men fine konstkännaren, icke offrade lika stora summor på ett bullrande hoflif, så lät han i stället med kunglig prakt delvis ombygga och inreda det gamla slottet. När sålunda under det påföljande seklet Gustaf Adolf hade tid med fredliga och glada idrotter, — när Kristina samlade omkring sig lärda och snillen från hela Europa samt först bland alla regenter i Norden gaf intelligensen och den förfinade smaken en hedersplats vid hofvets nöjen, — när Karl X:s prakt-älskande gemål Hedvig Eleonora omgaf sig med den genom kriget i Tyskland och den slösande kungliga frikostighetén riktade högadeln och tillstälde lysande fester, så var det väsentligen Johans konstnärliga sinne, som de hade att tacka för den, hof-lifvets och festernas glans värdiga, omgifning, hvaruti de rörde sig. För den kärfve Karl IX och hans snåla holsteinska huskors (hon som mätte ut tråden alnvis åt hoffröknarne och i hof-ordningen lät stadga extra judiciel bestraffning för den vid det kungliga bordet, som hade fräckheten att bena strömmingen!) var väl både den ena och den andra sortens lyx en styggelse, och Karl XI, änskönt han visade sig storsinnad nog att låta om-