Boken om Stockholm i ord och bild

bygga slottet, var af naturen allt för trumpen, likasom hans gemål var för sjuklig, att låta sin omgifning njuta sådana nöjen, som i hofvets kretsar sprida glädje och förädla smaken.

Huru det kunde ha gått under Karl XII, om ej hans öde drifvit honom ut på andra äfventyr, kan vara ovisst. Hans vilda ungdomsstreck och hans tidigt utpräglade motvilja för fruntimmer — och hvad är i högre grad än detta element ägnadt att i ett hofs ceremoniösa stelhet ingjuta lif och en smula glädje? — tyda dock icke på medfödd håg och sinne för denna sida af en furstes värdighet. Emellertid hade han verkligen i »kungshuset» (Wrangelska palatset å Riddarholmen, nuv. Hofrättshuset), dit kungliga familjen hade tagit sin tillflykt efter 1697 års slottsbrand, någon gång låtit anställa festligheter af olika slag, representationer af en fransk teatertrupp och äfven ett par stora maskerader med mytologiska upptåg h la Louis XIV. Vid den sista af dessa synas invitationerna ha varit ganska utsträckta, ty enligt Tessin, som beskrifvit densamma, hade den samlat ända till 800 personer. Den gamla änkedrottningen måste dessutom ha tyckt om att se ungt och vackert folk omkring sig. Det kan man sluta däraf att konung Stanislaus, när han, förjagad från sin polska tron, år 171.1 gästade Stockholm, förtjust öfver de skönheter han vid hofvet såg omkring sig, utbrast: »Detta är de skönas land!» — Tiderna förändras.

Kungshuset fick tjäna till residens ganska länge, nämligen ända till 1754, då den nya slottsbyggnaden ansågs omsider färdig till inflyttning. Naturligtvis inverkade denna omständighet väsendtligt på hoflifvet, för hvars lyftning till värdig ståt och elegant ton för resten hvarken Ulrika Eleonora eller hennes grof-hyflade tyska gemål hade smak. De lefde dessutom snart nog hvar och en för sig. Deras tillgångar voro också ganska begränsade, och bundna voro de af sin politiska ställning. Men man måste i alla fall hålla kung Fredrik räkning för att det icke föll honom in att härma åtskilliga af den tidens tyska furstar, hvilka under sina försök att efterapa Versaillerhofvet skamlöst ruinerade sina länder och folk politiskt, ekonomiskt och moraliskt. — Den franska tonen fick däremot insteg med den för allt sådant svärmande Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika och hennes b§-