Sida 443
Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
arméns armar. Och det är omöjligt annat än att tro dem. De lågande, bevekande orden, som jaga hvarandra öfver deras läppar, de häftiga rörelserna, allt antyder, att de tala sannt, då de säga sig tro.
— Sjung, sjung med oss! ropar mötets ledarinna uppfordrande. — Egendomligt nog är det i denna armé nästan alltid en kvinna, som anför. — Och genast brusar en ny sång på lätta takter genom salen.
— Kom till Jesus! ber en man, som nyss förut med verklig hänförelse om ock med en tillsats af illa doldt skryt berättat om sina många och stora synder för att därpå i en tvär vändning sluta med, hur han blifvit omvänd på ett möte liknande detta.
En ny sång på en ännu lättare melodi svarar, handklappningar dåna i takt med musiken, näsduksviftningar synas från estraden, meningsfränderna i salen svara med samma signal och öfverallt höras exalterade rop. Värmen ökas i lokalen, andedräkten från kända och okända blandas, de många rösternas brus dränker den nyktraste eftertanke . . . och se, där reser sig en åhörare, går fram och knäfaller vid upphöjningen. Smittade af hans exempel följa andra, företrädesvis kvinnor och under det att sångerna tona starkare, handklappningarna bullra mer och mer högljudt och viftningarne blifva ifrigare, dragas liksom af osynliga händer flera dit bort, där frälsningen så säkert säges vänta dem.
Äfven mer handgripliga medel pröfvas. En tvekande, som varit nog oförsiktig att öppet visa sin tvekan, släpas med mildt våld till den räddande estraden, där mjuka kvinnohänder taga emot honom och där uppmuntrande ord och vänliga hviskningar styrka den vacklande i en tro, som stundens öfverretning narrat på honom och som han nästa morgon kanske skall ångra.
Utefter bänkarne gå arméns manliga och kvinnliga soldater och hvar de inbilla sig se en osäker min, slå de sig ned för att med till hälften blyg, till hälften påträngande ifver uppmana åhöraren att sluta sig till den kring estraden alltjämt växande ringen. De frukta hvarken hånfulla afvisanden eller förargade tillrop, de tro sig fylla en plikt genom att visa syndaren — alla, som icke tillhöra armén, äro syndare — in på den enda
Källa: Project Runeberg ·
