Sida 444
Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
väg, de anse vara den rätta, och ett begär att blifva slagna på den högra kinden blott för att få vända den vänstra till tycks vara förhärskande hos dem. Det är ej alltid de lyckas i sina bemödanden och de gå lika tyst och vänligt som de kommit med den nåd, hvarpå de säkert veta sig innehafva det enda ofelbara patentet. Men få de någon med sig, då växer sången i styrka och då stiga hallelujaropen kraftiga ur hundratals strupar.
Värmen blifver kväfvande, ljuslågorna liksom brinna mattare, de brokiga fanorna med inskriften »Eld och blod» vaja kraftigare, näsdukarne fladdra likt hvita dufvor i luften och
handklappningarne bullra till musikens skrällande ackompanjemang.
Så springer en medelålders man, tydligen en arbetare upp och börjar vittna. Orden forsa öfver hans läppar, han vältrar sig i synd och last, drager upp en hemskt realistisk tafla af superi och olyckligt familjelif för att i en abrupt vändning sluta med en försäkran om, att han gjorts lycklig genom ett knäfall vid denna estrad, just denna. Knappt har han slutat sitt orediga men gripande föredrag med ett långt utdraget amen, hvilket ett dussin af hans meningsfränder taga upp och sinsemellan jong-
Kommendör W. E. Oliphant.
Fru Celestine Oliphant.
Källa: Project Runeberg ·
