Sida 459
Hos pantlånaren, af Ninian
serade här om dagen efter en violoncell för att komplettera sin uppsättning af stråkinstrument.
Redan dagen efteråt inträdde till honom en utländsk musiker, som berättade, att han hade sitt dyrbara instrument »på. stampen». Han kunde själf icke lösa ut det, utan vore hågad sälja det billigt för att få respengar hem till sitt land igen.
Ett expressbud sändes genast att hämta violoncellen, som befanns vara alldeles förträfflig. Den stannade sålunda i Stockholm, men dess förre ägare styrde redan samma kväll sin färd mot söder.
Hvarje lördagsafton vid 7-tiden har jag under flera månaders tid sett en ung kvinna begifva sig till pantlånekontoret för att strax efteråt komma tillbaka med ett väldigt bylte under armen.
Och lika säkert har det varit, att hon hvarje måndagsmorgon vid 9-tiden ditburit byltet igen.
Hvad månde finnas i detta bylte?
En tillfällighet gjorde att jag fick reda därpå.
I lördags middag kom nämligen en artist hem till mig med några teckningar och då han å en af dem skulle radera ut ett par öfverflödiga streck, sade han:
— Jag har glömt min knif hemma!
— Och jag bröt nyss af min, vidtog jag. När jag går ner i staden, skall jag köpa en ny.
Min stump dugde emellertid icke att radera med, och artisten kilade ut. Efter några minuters förlopp kom han tillbaka med en mycket konstnärligt kombinerad knif. Där fanns både syl och pryl och sax och allt det där.
— Den här knifven köpte jag hos pantlånarn, sade han. Han har tjogtals knif var af alla konstruktioner, hvilka nu säljas-såsom förfallna panter.
Frampå kvällskvisten begaf jag mig själf in till pantlånaren för att köpa mig en knif. Där var fullt af folk, fattiga stackare af båda könen och alla åldrar, hvilka för att stilla hungerns kval eller för att få gå ut ett slag på söndagen, »försilfrade sina dyrbarheter», kläder, klockor och allt möjligt, både likt och olikt.
Källa: Project Runeberg ·
