Sida 458
Hos pantlånaren, af Ninian
— Jo, jag tackar jag! Han satt och sjöng och spelte gui-tarr, när jag var där nppe. Men äfven hans elever i sång och guitarrspelning ha dragit till landet, så att några penningar har han inte. Det enda jag fick var pantsedeln. Hå hå ja ja! Nu tänkte jag fråga dig om jag kunde få låna pipskaftet igen.
— Pipskaftet? Ja, det går för sig. Det hänger öfver mitt skrifbord. Men jag vill ha det tillbaka.
— Naturligtvis. Har jag inte alltid lämnat det tillbaka förut, när det räddat situationen?
— Visserligen, annars vore det väl inte nu här.
Förhållandet med pipskaftet är följande:
På den tid jag bodde i Minneapolis erhöll jag såsom present af en japansk köpman en dyrbar pipa med vidsittande rikt inlagdt skaft.
»Silfver är hvarannan ruta Och hvarannan är af guld!»
Piphufvudet blef i fjor, ledsamt nog, sönderslaget; men skaftet finns kvar i all sin sällsporda prakt; och utan tvifvel har det varit till större välsignelse än något annat pipskaft i denna värld. Man erhåller nämligen hos »juden» 15 kr. till låns på detsamma, hvilket bevisar, att det är värdt mer än 50. Och jag brukar vid brydsamma tillfällen låna det åt mina vänner.
Äfven nu tjänstgjorde detta pipskaft som en trollstaf. Min vän, som afiägsnade sig i cylinder och »hästtäcke» samt med pipskaftet doldt under hästtäcket, återvände snart, visserligen utan pipskaft, men iklädd halmhatt och sommarytterrock.
— Ja, Gud välsigne pipskaftet, utbrast han därvid; och jag nickade god mening.
Att komma öfver goda stränginstrument här i Stockholm är mycket svårt. Men hos pantlånarne kan man ibland lyckas få köpa riktiga »cremonesare». En del utländska musici anlända hit för att skära guld med sina stråkar; men slutet på visan blir ofta, att både stråken och violen hamna hos pantlånaren.
En af mina bekanta, som är ämbetsman och musikvurm och i hvars hem »kvartettaftnar» hvarje afton äga rum, annon-
Källa: Project Runeberg ·
