Sida 463
Hos pantlånaren, af Ninian
De bytts mot en slant, som klingar, Att drifva nöden ut.
De gifvits som vänskapsskänker, Som tysta tecken af tro,
Fast nu deras strålglans blänker I pantlånarns dunkla bo.
Och tunga tankar sig sprida Kring skatten där innanför — Men plötsligt invid min sida En klagande suck jag hör;
En kvinna vid tårar varma Betraktar de bjärta ting —
Säg, var det din sko, du arma,
Din spets och din vigselring?
Källa: Project Runeberg ·




















































































































































































































































































