Sida 462
Hos pantlånaren, af Ninian
fattiga, och i en stund af brist och nöd pantsatte hon sitt armband.
Den unge herrn köpte armbandet och begaf sig i väg. Men några dagar senare inträdde han åter, då i sällskap med flickan, som nu var hans fästmö och åt hvilken han köpte ett dyrbart guldur, som han fäst sig vid, när han första gången var här inne.
Nöden hade så att säga stiftat detta äktenskap — för att dock helt visst efter den betan aldrig mer betunga.
När jag lämnade pantbanken, stannade jag en stund under dystra reflexioner
Vid pantlånarns fönster.
I pyntadt pantlånarfönster En exposition jag såg
Af varor i skilda mönster,
Som tillhört båd’ hög och låg.
Från storstadens hörn och kanter De kommit vid brist och nöd
Och utbytts som arma panter Till sist mot en beta bröd.
Där syntes svällande spetsar,
Som prydde en skönhets barm,
När blicken i sälla kretsar Gaf glans så strålande varm.
Och tvänne små skor så nätta! —
En älfva de passat åt,
Med steg så lekande lätta På svindlande blomsterstråt.
Den lilla foten ej dansar i dag uppå rosor mer,
Och sommarens blomsterkransar Ej mer man den hulda ger.
Ditt öde? — En ros, som brutits,
En solglimt, som blef för kort.
En kalk, hvars hjärtblad slutits Och vissnat i förtid bort.
En gyldene ked och ringar Jag varsnade ock till slut;
Källa: Project Runeberg ·
