Sida 469
Bland uteliggare, af F. Heurlin
bredd en duk, hvarpå befunno sig ett par kaffekoppar, några återstoder af en saffransbulle och en utdrucken punschbutelj. De voro båda ännu unga, och kvinnans anletsdrag bevarade spår af en viss täckhet. Hvad mannen beträffar, föreföll han att vara eller att hafva varit sjöman, men hans ytterst pussiga och röd-brusiga ansikte vittnade om, att han var djupt sjunken i dryckenskapslasten. Polismännen väckte de båda tämligen omildt och förde dem undan, hvilket försiggick utan nämnvärdt bråk å ute-liggarnes sida. Till en af konstaplarne, som stannade något efter de andra, gjorde jag några frågor om dessa två. Mannen var, meddelade han, en ohjälplig drinkare, hade åtminstone en gång varit straffad för stöld och sedermera bortdömd till tvångsarbete.
— Kvinnan är, fortsatte han, på det hela en beskedlig varelse. Hon är väl, också hon, svag för glaset, men hon kan äfven arbeta duktigt och ordentligt, när hon vill och lyckas erhålla någon tillfällig sysselsättning. Hennes största olycka är, att hon skall vara så tokig i den där karlen, att hon knappast någonsin förmår skiljas från honom. Nå, nu får väl han, som hvarken vill eller kan skaffa sig laga försvar och arbete, sådant på Svartsjö. Och då blir hon nog åter en ordentligare människa, så henne får man väl nu näpsa och släppa.
Det är tyvärr att befara, att det modärna stockholmslifvet har att framte mer än ett sidostycke till denna unga kvinnas historia.
Källa: Project Runeberg ·
