Sida 508
Våra parker, af Chevalier
äro ju kända för den kärlek, hvarmed de hänga fast vi det gamla. De äro fästade vid gamla vanor, de dväljas gärna bland det förflutnas minnen och i sina fäders mer eller mindre lyckligt rekonstruerade miljö, och ändock är det förunderligt hur de låtit sin stad förändras. Det är väl så, att ett annat af deras lynnesdrag, nämligen lättrogenheten, tagit öfverhanden öfver de veka, pietetsfulla känslorna. Vederbörande ha hållit framför dem försköningarnas Fata morgana, och sålunda ha de fått ett flertal af sina gamla minnesrika palats raserade och ersatta med arkitektoniska missfoster, några af sina härligast belägna öppna platser ohjälpligt fördärfvade, men också — det vore orättvist och otacksamt att påstå något annat — åtskilliga andra väsentligt förändrade till deras fördel. Den berättigade belåtenheten med de sistnämnda har kommit mången att svälja förtreten öfver de förstnämnda, och för de unga generationer, som redan äro under uppväxt, som allt fortfarande skola komma och som ej kunna anställa några jämförelser, är t. ex. Helgeandholmens vandalisering en saga, hvars innebörd de ej fatta, då de ju ej veta hvad platsen kunnat blifva och då de i flere af våra parker och lustgårdar äga vittnesbörd om, att fäderna i alla fall ej voro utan vare sig sundt förnuft eller skönhetssinne.
Öfverseendets och tacksamhetens känslor torde sålunda f. n. vara de, som behärska stockholmarne, när de reflektera öfver sin stads utseende och gestaltning, och vi kunna knappt göra något annat än ena oss med dem, då ju tillståndet kunde vara sämre, än det är, och då vi jämte åtskilliga missgrepp kunna konstatera tillvaron af mycket, som är vackert och ästetiskt tillfredsställande.
För den som t. ex. erinrar sig hur Karl XIII:s torg eller i numera Kungsträdgården på 1860- och 70-talen närmast var att förlikna med en öken, hvari de tvänne sidoalléerna bildade de enda men skäligen trista oaserna, erbjuder anblicken af det nutida, med vackra buskager och blomstergrupper smyckade promenadfältet nästan oblandad glädje. Vi ha fått vänja oss vid vår nuvarande dynastis adoptivfader och hans med måhända omedveten ironi tillkomna omgifning af lejon som en af hållpunkterna för ögat och vid den allt för lågt stående hjältekonungen med hans krukor som en annan, och vi måste väl med resignation
Källa: Project Runeberg ·
