Sida 528
Våra utvärdshus, af Satyr
män, att de funnit samma källåder, kring hvilken i forna tider de mörke blotmän samlats.
Brunnen kom verkligen också i rop, och de kungliga och Stockholms fina värld strömmade dit för att dricka af det märkliga vattnet samt vidare förfriska sig i societetshuset och värdshuset.
Först på 1820- och 1830-talen blef dock Djurgårdsbrunn riktigt fint. I societetshuset på balerna hos Torngren, som från hökare arbetat sig upp till en mycket fin karl och för resten är utförligt skildrad af August Blanche, roade sig gräddan af Stockholms aristokrati på det tappraste. Härom kväder Orvar Odd i »Grefvinnan Gruffakin» följande rader, förut äfven citerade af Claes Lundin:
Och Djurgårdsbrunn var verkligen ett »bad»
— för att här tala riktigt europeiskt — ett bad af »fashion», nästan pyreneiskt.
Det spelade en roll i fina världen, det var om somrarne ett paradis, där adelns grädda skötte sin kurtis, epokens lejon på ett nobelt vis sitt offer brakte åt den högre flärden och åt den goda tonen från Paris samt smakfullt ruinerade sin kassa och sin kredit, allt som det kunde passa.
Djurgårdsbrunn är numera ingalunda något centrum för Stockholms fashionabla lif, det är endast en populär, traditionell sommarrestaurant med en viss gammaldags gemytlighet och hem-treflighet öfver sig. De egentliga modärniseringar, som förekommit, äro verkställda af senare årens innehafvare, hr Carl Lindqvist, hvilken bland annat våren 1897 lät bygga den långa glasverandan åt viken.
Största rusningen till värdshuset är naturligtvis efter 1-maj-demonstrationen och kapplöpningarne å Lindarängen, men eljes kan man äfven under vanliga vackra sommardagar få se platsen framför värdshuset fullsatt med rader af droskor och hyrvagnar, hvilkas kuskar gladeligen förfriska sig i solskenet med sin sup och sin smörgås, ty det är en dygd hos stockholmarne att vara
Källa: Project Runeberg ·
