Boken om Stockholm i ord och bild

Det gäller då för ministern att bereda ärendet ett så gynnsamt öde som möjligt, att åtminstone söka förmå kammaren att gå med den grupp inom utskottet, som vidtagit de minsta ned-prutningarna. Han gör detta genom att allsidigare belysa, hvad han redan anfört till statsrådsprotokollet och genom att bemöta de invändningar, som måhända i utskottsbetänkandet gjorts mot anslagets beviljande. Och då han stundom har ett rikare bevis-ningsmateriaj till sitt förfogande än som kanske stått utskottet till buds, lyckas det honom ibland. Men för framgången är det nödvändigt, att han äger kammarens öra och sympatier. Och han vinner icke sitt syfte genom att hålla några pompösa och svassande föredrag i den högre akademiska stilen. Nej, han måste tala riksdagsspråk — ett språk mättadt af fakta, klart och logiskt bindande. De båda ministrar hvilka, hvar och en i sin stad, bland de nu varande äga denna lyckliga förmåga i eminent grad äro civilministern Krusenstjerna, som för öfrigt är så hemmastadd i sitt departements ärenden, att han nästan alltid på stående fot besvarar till honom under debatten framställda förfrågningar, och statsrådet Husberg. Den sistnämnde har en gång af en stockholmsradikal, som i mycket tänker olika med honom, fått det hedrande vitsordet, att hans framställningssätt — det var, då han var lagutskottets vice ordförande — verkar rent af bedårande. Äfven jordbruksministern Odelberg talar bra, ibland nästan elegant. Man erinrar sig i detta hänseende hans uppseendeväckande anförande mot majstullen för ett par år sedan, hvilket ansågs vara hans specimenstal för jordbruksministerportföljen. Krigsministern Crusebjörn talar nog också i sak, men föredraget skrider ganska trögt fram och verkar ibland astmatiskt. Finansministern grefve Wachtmeister har nog bra reda på sig, men talar så tyst, att han endast med svårighet kan uppfattas. Justitieministern Annerstedt hade i sin krafts dagar icke svårt för att uttrycka sig, men nu äro hans anföranden präglade af hans tilltagande ålderdomsslapphet. Utrikesministern Lagerheim talar med tysk brytning och delvis med tyska ordvändningar. Statsministern har lätt för att bli patetisk och ecklesiastikministern talar ganska korrekt, men är föga medryckande.