Sida 62
Tidningskvarteret, af Albert Eriksson
nitisk person bland medarbetarne — alltid finns det en eller två nitiska vid hvarje tidning. Han kommer icke precis upp för att uträtta något, men han vill vara på sin post först af alla — det vet han att han har godt af. Så fort han slagit sig ned vid sitt bord, trycker han på knappen till den elektriska ringledningen, och pojken skyndar in för att ta emot en skopa ovett — den nitiske är alltid ovettig på springpojkarne och ibland ger han dem en örfil. Naturligtvis är det icke deras fel att hans sax är borta, att man bytt penna med honom, att gummit torkat i flaskan, m. m., som han rasar öfver. Men han har sofvit dåligt, eller han ångrar de många whiskygroggarna aftonen förut, och nu finns det ingen annan att ladda ur sig på än springpojken.
Knappt har denne fått sin skrapa och räckt lång näsa åt den koleriske herrn — bakom dörren — förrän redaktionssekreteraren träder in i tamburen, ger pojken några order med nervös röst och därpå sätter sig vid sitt, under högar af papper, dignande bord. Det börjar ringa i telefonerna — två linier på Allmänna, två på Riks — och springpojkarna måste passa på och koppla in ledningarna, än till apparaterna i redaktionssekreterarens rum, än till notisrummet, än till redaktörens, än till ledarskribenternas eller utrikeschefens eller litteraturkritikerns rum. Så småningom har hela redaktionen samlats, man far igenom stockholmstidningarna, konverserar om dagens nyheter, kritiserar och utskrattar en ärad samtida för ett begånget misstag, svär öfver en annan, som varit påpassligare än en själf, och har det rätt gemytligt en stund.
Men så börjar det allvarliga. Han som har ronden i ämbets-
”Den nitiske.”
Källa: Project Runeberg ·
