Boken om Stockholm i ord och bild

modernaste yttringarne af scenisk konst få vi faktiskt till lifs på Svenskan — blott då och då på Dramaten — därpå äro »Väf-varne», »Kung Harlekin», »Profkandidaten» m. fl. bevis.

Direktör Ranfts ställning till våra svenska författare har jag' förr och på annat ställe behandlat, ej utan ett berättigadt klander. Hans ekorrifver att samla pjeser i sitt bo har emellertid inte hindrat honom att gifva flere värdefulla och trefliga svenska original, såsom Strindbergs, Molanders och Michaelsons historiska pjäser samt Geijerstams lustspel och sagospel.

Den sceniska »ringlinie», som han inrättat med sina trupper, hvilka splittras på hans olika teatrar, gör det ibland rätt svårt att hålla reda på, till hvilken afdelning den eller den artisten hör, liksom detta system torde ha sitt obehag för de utöfvande själfva, hvilka knappt veta, till hvilket fårahus de höra och lokaliter inte kunna känna sig riktigt hemmastadda. Svenska teatern brukar dock sparas åt skådespelet eller den finare komedin, dock med undantag af vissa kritiska perioder, då farsen, i form af »Damen från nattkaféet» eller »Sendraget», flyttas till vår främsta teater, ej precist till dess ära, men till förnöjelse för biljett-försälj erskan, som ser de numrerade lapparne med ovanlig fart flyga ut genom luckan. Ty i farsen är stockholmaren med sitt glada lynne tokig.

Men denna omplacering af repertoaren får väl ursäktas Ranft. Ty han har ifrigt framhållit för en intervjuare, att han ju är en privat man, som spelar teater utan statsunderstöd och först och främst måste sauvera intäkten. Här kan det vara lämpligt inflika, hur Dramaten ju äfven saknar all hjälp af staten, men dock ej plägar uppsöka farsens räddande område, när situationen varit brydsam. Man ger häldre »Cyrano», och det är berömvärdt.

Fars och operett är stockholmarens lif, och operetteatern är den mest gifvande scenen hos oss. I den en liten bit norr om Centralen belägna Vasateaterns gamla salong samlas de skrattande skarorna inför »Geishan», »Gycklarbandet» eller någon annan af de sångpjeser, som kommit så i ropet. Anna Petterson-Norries bild småler från takmålningen ner på den upprymda parketten, och den riksbekanta råttan kilar på premiäraftnarne mellan damernas kjolar, uppväckande små hänförande skrik.