Sida 637
Bland sjuka och vanlottade, af Satyr
tid. Läkaren fattar posto vid pulpeten bakom en afstängande röd lina. Och så komma de fram, fäder och mödrar och syskon, och få från hans läppar underrättelse om deras små älsklingars eller större anhörigas tillstånd. Det är intressant att iakttaga den spänning, som afmålas på alla dessa skiftande anleten, i denna gamla arbetarhustrus grofva drag eller denna unga, eleganta frus vackra, fast något matta och något förgråtna ögon. Och doktorn han känner så väl alla dem, som ligga där inne, med aldrig svikande säkerhet ger han besked om hur det står till. Och så vandra de därifrån lugnade och tröstade i de flesta fall.
* *
❖
Strax utom Norrtull på den höga kulle, där Norrbacka gamla värdshus en gång i tiden hade sin plats, ligger nu ett stort, ljust byggnadskomplex, synligt vida omkring. Solnaskogens mörka kronor bilda bakgrunden, och på sluttningen mot landsvägen, där spårvagnen då och då pinglar fram, sträcka sig stora tobaksland.
Vid landsvägen finnes en hög grind och genom denna kommer man in på en väg, som leder till byggnaderna uppe på kullen. Byggnaderna äro Eugeniahemmet, en tillflyktsort och ett hem för de mest vanlottade bland vårt uppväxande släkte.
Anstalten, stiftad af prinsessan Eugenia, såsom framgår af namnet, har från en ringa början nått en hög utveckling. Hemmet invigdes år 1886, men har sedermera utvidgats, så att den nya hufvudbyggnaden stod färdig 1896. Det intar ett enastående rum bland Stockholms många sjukvårdsanstalter och s. k. milda stiftelser med sin uppgift »att bereda vård och underhåll åt fattiga, obotligt sjuka och vanföra barn från hela Sverige». Hvadan ett besök där kan vara af intresse.
Då man hunnit upp till den höga platå, hvarå den slotts-artade byggnaden tronar, stannar man ovillkorligen frapperad af den vida utsiktens växlingsrika scenerier. Man känner, att man bakom sig har den susande Solnaskogen, men blicken drages inåt mot staden, hvaraf man skymtar några partier i egendomligt
Källa: Project Runeberg ·
