Sida 638
Bland sjuka och vanlottade, af Satyr
perspektiv och häröfver röken i den klara luften i långa fram-och återgungande skyar. Imponerande resa sig Vanadislundens höjder, vid dess fötter ha det yttersta Sibiriens gaflar ryckt fram med ett stolt folkskolepalats i téten och för öfrigt glimmar där nere Brunnsvikens vatten och skogarna grönska rundt omkring.
Härligare och friare kan man svårligen önska sig bo, och härvidlag kan mången afundas de stackars vanlottade, som dväljas inom den slottsliknande byggnadens murar.
Vi försaka emellertid något vidare njutande af utsikten och träda in i Eugeniahemmets nya byggnad. Någon vestibul finnes ej och vi komma direkt in i en stor, hög, ljus matsal. Allden-stund vi här* för tillfället inte träffa några andra än en liten sköterska med sitt hvita förkläde och dito mössa jämte ett par små bleka stackare, som stappla i väg på sina kryckor, gå vi genom gången, som leder till det s. k. gamla hemmet. Här träffa vi föreståndarinnan, som genast artigt och beredvilligt åtager sig att vara ciceron. Hon förefaller oss som vi på förhand föreställt oss henne i likhet med andra kvinnor vi träffat, hvilka på allvar ägna sin dag och sitt lif åt stiftelser, där vanlottades lidanden söka lindras — blid, stilla och vänlig, men på samma gång vaken, bestämd, rörlig och outtröttlig.
Vi stå i en matsal — gamla hemmet har tvänne dylika — och till bords sitta just några småttingar. Det råkar vara torsdag, ärterna äro expedierade och pannkakorna framsatta på borden.
Som tysta, försagda barn blicka de på oss, dessa småttingar, och dock finnes det många af dem, som för länge sedan lämnat de egentliga barnaåren bakom sig. Här sitter exempelvis en liten varelse, hela hans ansiktsläggning och blick röjer en 3- ä 4-åring och dock är han — 17 år.
Deras lyten framträda emellertid inte så skarpt, då man ser dem så här sittande kring ett bord — värre är det, då man ser dem röra sig om hvarandra på golfvet. Hvad man märker mest är de ofta förekommande oproportionerligt stora hufvudena. Här sitter t. ex. en liten, hvars hufvud är nästan lika stort som hans öfverkropp. Det är isynnerhet pannan, som skjuter fram ohygg-
Källa: Project Runeberg ·
