Boken om Stockholm i ord och bild

ligt, och bakre delen af hufvudet är uppsvälld i häpnadsväckande grad. Det är synbarligen hufvudvattusot.

Vi göra emellertid ett besök i en af sofsalarna. Högt, luftigt, rent och rymligt — för en tillfällig besökare förefaller det att man ur hygienisk synpunkt svårligen kan få en bättre sängkammare. Och likväl synas de stora rummen nätta och prydliga som i ett dockskåp.

Framför sofsalen har en sköterska sitt rum och liggplats, ty det faller af sig själf t att hon måste vara till hands under alla tider på dygnet. En i sanning ansvarsfull och ansträngande tjänstgöring.

I sjuksalen, hvad det yttre beträffar, inredd i likhet med sofsalarne, låg för tillfället endast en liten stum stackare och hvi-lade sitt stora uppsvällda nästan kala hufvud med de tydligt af-tecknade blå ådrorna mot den bländhvita kudden.

Hemmet i sin helhet är beräknadt att bekvämt kunna intaga 160 patienter.

Åldern för de vid vårt besök för något år sedan befintliga varierade mellan 2 och 37 år. Det fanns nämligen en kvinnlig individ, som uppnått sistnämnda ålder. Hon led af nervryckningar, och där hon satt i sin stol, såg det pinsamt nog ut, som om hon städse bemödade sig om att utbrista i ett gapskratt. Skrattet kom emellertid aldrig, om än ryckningarna blefvo aldrig så intensiva.

Det vore emellertid för ohyggligt att ge sig in på någon mera detaljerad skildring af dessa missbildade och vanlottade stackare, krymplingar på grund af ryggradskrökning, ryggmärgs-lidande med ty åtföljande förlamning och förvridning af benen etc.

Men egendomligt nog får den tillfällige besökaren af allt detta ingalunda ett så obehagligt intryck, som han kunde haft skäl att frukta. Åtminstone hörde vi för vår del ingen gråt och jämmer, det hvilade öfver det hela en dof resignation, något parad med en fläkt af denna barnsliga anda, som aldrig förstått elände och lidanden. Och härtill kommer ju den kärleksfulla, uppoffrande vård, som man vet, att stackarna ingalunda sakna.