Sida 679
Våra anstalter för utbildning af sjuksköterskor, af John Sundberg
Aldrig torde hon förgäta, när för första gången en af de åt hennes särskilda vård anförtrodda patienterna dog. Tillfrisknandet var i detta fall hopplöst, för läkaren hade det redan sedan veckor varit en »afgjord» sak, men likväl kände sig den unga sjuksköterskeeleven sällsamt beklämd, när hon, så att säga mellan fyra ögon, stod gent emot döden och frågade sig, om hon måhända gjort sig skyldig till någon försummelse och därigenom påskyndat slutet.
Men doktorn skakar, när han märker den unga flickans oror på hufvudet; den sjukes dagar voro räknade.
Snart blir den unga eleven mera förtrogen med döden. Hon ser den dag och natt i dess olika skepnader.
Döden har i hospitalet, på lasarettet, sjukhuset förlorat mycket af den fasa, som han för de flesta friska, när de någon gång tänka på honom, besitter.
Patienterna veta endast allt för väl, när de äro obotliga. De vänja sig vid tanken, dessutom är flertalet af de sjuka så trött och utmattadt, de längta efter en lång, lugn sömn och hvar-est kunna de väl finna en längre, lugnare sömn, än i dödens armar?
Sjuksköterskan, som älskar och uppgår i sitt kall, finner så mycket i hospitalslifvet, som fjättrar henne och tager hennes verksamhet i anspråk, att hon icke mer har någon känsla öfrig för de döda, för hvilka hon ju också ingenting vidare kan göra. De hafva lidit ut. Hon ägnar i stället hela sin kraft åt de ännu lefvande. Hon försöker på bästa sätt rättfärdiga namnet »syster» såsom sjuksköterskorna merendels af patienterna på våra sjukhus kallas.
Hon har iakttagit, huru patienternas sinnesstämning påverkas af vädret, huru nedslagna de äro, när det regnar eller stormar, och huru de åter lefva upp, när solen bryter genom molnen, och hon bemödar sig på dystra och kulna dagar att vara särskildt vänlig.
Den svåraste delen af sjuksköterskeelevens lärotid är helt säkert nattjänsten.
Det behöfs starka nerver därtill.
Källa: Project Runeberg ·
