Sida 784
De dödas städer, af Satyr
kyrktorn blänker i den djupblå rymden som vore den af guld, och bleka reflexer slungas ned och tändas på gyllenlågorna ur urnorna på grafhvalfvens tak vid ingången från Klara södra gata. Det börjar susa melankoliskt i pyramidpopplarna, likt svarta spöken smyga skuggorna fram utmed kyrkans murar, och gamle Karl Michael sluter resigneradt ögonlocken att drömma om gladare folk och ljusare nejder.
Johannis kyrkogård.
En kyrkogårdshistoria sluter sig naturligtvis alltid till den kyrka, kring hvilken den vuxit upp. Johannis kyrkogård är urgammal, dess nuvarande kyrka däremot föga mer än två decennier. Det höfves alltså att gå tillbaka till platsens forna tempel och helgedomshus.
Den fromme gamle kung Magnus Ladulås’ namn är det första vi träffa på här. Denna om andliga ting högt nitälskande drott tillbytte sig nämligen i slutet af 1280-talet den plats, där Johannis kyrka och kyrkogård nu ligger af Uppsala ärkebiskopsstol.
Kung Magnus lät på platsen bygga ett kapell till ära för den modige riddaren Sanct Georg, han som slogs med den vedervärdige draken. Kapellet kallades S:t Orjens, Orjans, Yrjans eller Görans och var i själfva verket endast ett nödvändigt bihang till det hospital af samma namn, som samtidigt uppfördes på den tomt, där Drottninghuset nu ligger. I kapellet lästes böner för sjuka och själamässor för döda.
Så kom kraschen för alla kyrkor, kloster och kapell, den stora kraschen, som kallades reformationen. På riksdagen i Västerås blef det gamla kapellet utdömdt och förmodligen strax därefter nedbrutet i enlighet med det hädiska beslutet å nämnda riksdag, »att allt tegel af onödiga kapell på malmarne måtte användas till Stockholms slotts och stadsmurars förbättring».
I öfver hundra år fick sedermera den forna hospitalkyrkan tjänstgöra som ett enkelt grafkapell. I ett bref af arkiatern Magnus Bromell, som Bång intagit i »De monte Bruconis», säges
Källa: Project Runeberg ·
