Tillbaka Read Runeberg

Boken om Stockholm i ord och bild

Originalsida 783
Originalsida 783
Originalsida 782
Originalsida 783
782–783

Sida 783

De dödas städer, af Satyr

gråtit till slut din sorg i rosenrödt, få gömma dina ben i en mark, hvaröfver lokomotivens hvisslingar från Centralstationen ljuda och där skolungdomar kasta boll och hoppa hage.

Två almar, som för länge sedan mistat sina flesta löf, sträckte sina svarta, fuktdrypande grenar öfver din grafvård. En liten solstrimma kom dansande där borta från väster upp för Klara lilla, smala vattugränd. Den lekte på vinlöfsrankan i ditt hår — ett sällsamt emblem på en grafvård. Den blänkte mot ditt gamla diktarhufvud, men du såg lika tråkig ut för det. Du hade dragit ned dina mungipor, och intet olympiskt löje spelade kring de hårda linjerna, då jag en höstdag första gången stod vid din grift.

Vården öfver dina döda ben är ganska enkel. Den är skänkt af Svenska akademien. Ingen som ser denna din vård djärfves tänka, att därunder slumrar nordens gladaste sångare i sina evig-hetsdrömmar. Du har emellertid den trösten, gamle Karl Michael, att du slumrar där endast till hälften. Därute under Djurgårdens ekar sitter ditt bättre döda jag i ärgig brons under ekarnas kronor och kisar mot solljuset och ler ett faungladt löje mot sorglösa vandrare.

Anna Maria Lenngren, äfven hennes grafvård är en skänk af svenska akademien.

Lilla fru Anna Mariå ser för resten så ytterst älskvärd ut, där hon sitter reproducerad i den bruna medaljongen på sin grafvård. Då jag första gången såg de veka älskliga linjerna och den böljande frisyren, trodde jag att det var någon liten sjuttonårig flicka, åt hvars döda mull någon rik och excentrisk pappa rest minnesmärket.

Strax invid Bellman och A. M. Lenngren hvilar af Leopold sina sirliga hofmannaben, äfvenledes under en vård skänkt af svenska akademien.

Krigsmannen von Vegesack har ett monument i glänsande granit midt emot Turisthotellet. Det glimmar och blänker i de sparsamma solstrålar, som lyckas smyga sig ned mellan de kring-sluttande husmassorna, och alla de gamla gummor, som för sed hafva att studera grafvårdar, stanna med beundran i sin blick där framför. Den vården är ej rest af svenska akademien. —

Det lider emellertid bortåt kväll. Tuppen däruppe å Klara

Källa: Project Runeberg ·