Tillbaka Read Runeberg

Boken om Stockholm i ord och bild

Originalsida 792
Originalsida 792
Originalsida 792
Originalsida 793
792–793

Sida 792

De dödas städer, af Satyr

Vid norra sidan af kyrkogården har bland andra familjen Brandelius sina sista hvilorum. Den intressantaste vården här är emellertid den, som af Södermanlands och Nerikes nations-förening är rest åt generalen Tibell, som man på sätt och vis skulle kunna kalla för vår svenske Dreyfus.

Tibell blef krigare vid unga år. Född år 1772, drog han redan 1788 mot Ryssland, var sedan i Napoleons tjänst, deltog i dennes tåg öfver Alperna och slaget vid Marengo, men hem-kallades af Gustaf IV Adolf för att ägna sina tjänster åt fosterlandet. Ar 1812 blef han emellertid anklagad för att till franska regeringen ha utlämnat planritningar öfver svenska fästningar, plankartor öfver ställen på svenska kusten, underrättelser om svenska arméns organisation, arsenaler och dylikt. Beskyllningarna voro nog till största delen grundlösa, men Tibell fick i alla fall erkänna, att han »oförsiktigt talat om allmänna saker». Han beröfvades sina värdigheter och fick ett par år i en odalmans rock slita ett hårdt lif på ett litet hemman ett par mil från Stockholm. Han fick emellertid år 1814 upprättelse och sina värdigheter tillbaka samt dog år 1832.

Bland öfriga, som å kyrkogården hvila, kunna nämnas balettmästaren vid k. teatern, S. Lund, öfverstelöjtnant Gustaf Hjerta f 1859, expeditionssekreteraren och publicisten J. C. Askelöf, f. 1787, f 1848, grosshandlaren P. Lundgren, f. 1768, t 1824, medlemmar af familjerna Nybkeus, Knigge m. fl.

I sydöstra vinkeln mellan kyrkomurarne står den solida minnesvården öfver Johan Tobias Sergel, vår store fursteomhuldade bildhuggare, som troligen drömde, att snarare få hvila under någon vajande pinie i det soliga Italien, än under ett stenblock i vinkeln mellan kalla kyrkomurar där människoströmmarne draga förbi.

Stackars Lidner. Af lifvet fick han föga annan glädje än den, som potatisnektarn kunde skänka. Furstegunst gaf han till spillo, från de vägar, man stenlade åt honom vek han, i armod lefde och diktade han, i armod dog han. Men Svenska akademien har på Adolf Fredriks kyrkogård rest en vård med porträttmedaljong åt Spastaras och Medeas skald med det till-bakastrukna håret och den stora näsan.

Källa: Project Runeberg ·