Sida 108
"NÀr djuren vÀlja konung".
NĂ„gra antecknade loci librorum. Af Hugo Samzelius.
H.örestÀllningen om att hvarje bygd J och nÀring rönte hÀgn af en sÀrskild guddom Àr urgammal ocksÄ i den nordskandinaviska mytologien. BlÀddra vi t. ex. i Kalevalas af naturmystik fyllda runosamlingar, finna vi, att granskogen, furuheden, fjÀllÀlfven och ödemarkstrÀsket antagas Àga sina med allehanda mÀrkliga krafter utrustade behÀrskare, hvilka föra absolut imperiat öfver sina resp. riken med alla dÀri inneboende lifsformer. Den med armborst vÀpnade jÀgaren, som drager ut att söka byte, anropar dÀrför guden Tapio om gunstig bevÄgenhet, Tapio, som har sin höghvÀlfda borg belÀgen inne i skogsdjupet och Àr allsvÄldig herre och konung öfver allt det vilda.
Denna gamla Äsikt frÄn Kalevas och hans frÀjdade söners tid stÄr i nÀra samband med tron pÄ sÀrskilda »konungar» hos i ekonomiskt afseende mera betydelsefulla djurarter, hvilken i vissa landsÀndar mÀktat fortlefva Ànda tills nu, och hvarom vi i det följande skola gifva nÄgra vittnesmÄl. De exempel, vi lyckats samla, beröra emellertid eget nog ej alis Ätskilliga fÄgelformer, dÀr dock den zoologiskt bildade och jÀgaren verkligen kunde pÄvisa en gifven maktstÀllning eller Ätminstone en tillfÀllig plats som
anförare, som »dux». SÄ vinnes vid tjÀdervinen, orrspelen och brushanele-karne purpurn med diademet af de i de vilda fÀjderna fore parningen kraftigast befunna hanfÄglarne, hvilka i segerruset skapa ett harem af de bidande hönorna och behandla ungtupparne som en kufvad pöbel. Under tranornas, gÀssens och svanarnes flyttningsstrÄk i dessa sneda fylkingar, som de fordom lÀrde Ät vÄra anfÀder vikingarne, förekommer ett stÀndigt interimsregemente, enÀr den tÄget anförande fÄgeln, »förridaren», sÄ smÄningom tröttnar, drager sig bakom den siste i ledet och aflöses af en sin förre granne. KÀndt Àr ocksÄ, hurusom pÄ en del fÄglars, t. ex. tranornas, betesplatser stÀndigt en eller flera vaktposter finnas utstÀllda för att ofördröj-ligen kunna rapportera, om nÄgot misstÀnkt förefaller i grannskapet.
Det Àr naturligtvis rörande sÄdana djur, hvilka upptrÀda i större, samlad mÀngd: svÀrmar, stim, flockar etc., som talet om befintligheten af »kungar» företrÀdesvis uppkommit samt fortfarande hÀr och dÀr finnes kvarboende i folkmedvetande och pÄ folkemun, hvarest traditioner Ànda frÄn hedenhös ibland visat sig kunna föra ett mÀrkvÀrdigt blomstrande lif. VÄr dryga, högtupp-
