Ord och Bild: 1893

Vid korsvägen.

Ett kapitel ur en längre berättelse af

Mathilda Roos.

ugustimånen stod full och klar öfver bergskedjan vid sydöstra himlaranden; en hemlighetsfull stillhet bredde sig kring hela nejden, sjön Lennans djupa, oroliga vågor hade insomnat och återspeglade månstrålarna, hvilka likt ett bredt glänsande guldband drogo fram öfver den lugna vattenytan. Vid näset som sköt ut i sjön strax nedanför Bjurån, strömmen som förenar östra och västra Lennan, försvunno månstrålarna, men så döko de upp igen i forsen, i hvars hvit-skummiga böljor de glittrade som bleka, skälfvande eldgnistor.

Några stenkast ifrån ån låg ett half-förfallet gulmåladt trähus med långt utskjutande takås och en stor förstugukvist. Det låg dàr ända sedan 1600-talet, då det, enligt hvad folket sade, innehades af skarprättaren. Denna sägen bekräftades af att icke långt därifrån — alldeles vid gränsskillnaden mellan de bägge socknarna, där enligt vedertaget bruk alla afrättningar skulle äga rum — ännu lågo några multnade stockar, som ansågos vara lämningar af en gammal stupstock.

Under de sista årtiondena hade länsmannen i socknen brukat hyra det lilla huset, så att det slutligen fått namn, heder och värdighet af länsmansboställe;

för närvarande beboddes det af länsman Rapp, som för omkring fyra år sedan flyttat dit med sin unga fru.

Länsman Rapp var i afton — liksom för öfrigt nästan alla aftnar — ute i tjänsteärenden, och hans fru satt i köket tillsammans med Ingrid, tjänstflickan, och Brita-Lena, en bondflicka från grannskapet.

Hon kände sig ängslig till mods öfver mannens dröjsmål; fastän hon hade varit gift i fem år och var van vid att han dagligen färdades ute på vägar och stigar och ibland icke kom hem ens till natten, kunde hon icke öfvervinna den hemliga bäfvan, som fyllde henne, då mannen var borta.

Ty hvad kunde inte hända honom just i dag? Det är sant, att han väl hundra gånger gått fri, men kanske skulle han den hundraförsta gången drabbas af olyckan, och kanske inföll den hundraförsta gången i dag . . .

Olyckor och faror lurade ju öfverallt omkring honom. De lurade inne i skogarna, där den vilda befolkningen lade sig i bakhåll för att under mörka höstaftnar rusa fram och öfverfalla föremålet för deras hämnd; de väntade på honom vid dikeskanten, där han när som helst f