Ord och Bild: 1893

vid korsvägen.

325

öfvertalade sedan frun att gå och lägga sig, hvilket råd denna också så småningom följde. Efter en stunds förlopp lågo så väl hon som hennes lille gosse, uttröttade som de voro af nattens hemska tilldragelse, försänkta i en djup sömn.

Och i köket låg Brita-Lena på en af bänkarna med munnen »gapyppen» och snarkade, så att det lät som om Lars stått nere vid stallet och sågat ved det ifrigaste han förmådde.

Men Ingrid kunde icke sofva den natten; hon satt på kökstrappan med ansiktet gömdt i handen, och allt emellanåt kom där en tår framsipprande mellan hennes fingrar och rann ned på armen.

Hon satt där timme efter timme, under det de andra sofvo; hon satt där, medan månen gick ned bakom skogsranden och tuppen började gala och en svag ljusstrimma syntes på östra himmelen. Och hon satt där ännu, då hvita dimmor stego upp ur Lennans vattenbäddar och morgonrodnaden började glöda öfver de blå bergshöjderna ...

Hon grät sina första hopplösa tårar — den gäckade kärlekens tårar. Ty nu visste hon, att Erik Persson i Vedsäla, som hon hållit så hjärtligt af alltsedan

de som barn stodo på gången tillsammans, var en förlorad människa, en som gifvit sig i det ondas våld, och att han och hon voro för tid och evighet åtskilda...

Klockan åtta kom befallningsman hem, och då var Ingrid sig lik igen, färdig att arbeta och styra i huset som vanligt. Hennes ögon sågo blott litet röda och trötta ut, men det var ju icke att undra på efter en så orolig, sömnlös natt.

Hon och befallningsman gingo nu igenom huset för att se hvad som blifvit skadadt och för att leta reda på kulorna.

Och då de slutat sina undersökningar, hade de räknat sexton sönderskjutna rutor och hittat tio kulor.

Men ingen eller intet hade blifvit skadadt, icke ens något af husgeråden.

— Ja, de' va' då en förbaskad tur, sade befallningsman, då han satte sig ned vid frukostbordet och med god aptit och vid det bästa lynne började äta.

Men Ingrid menade, att det inte var någon »tur», för det var ett dumt och okristligt ord, utan en Guds nåd var det.

— Och en Guds tuktan också — tillade hon för sig själf.

Om örats form.

Af Carl M. Furst.

Med 7 bilder.

b

vilka härliga ögon!» »Sådan vacker mun!» »Hvilken präktig panna!» Ja, till och med: »Sådan stolt näsa!» hör man ofta utropas; men däremot får man mera sällan höra några entusiastiska uttryck af beundran öfver ett öras* skön-

het. På sin höjd låter det: »Hvilka näpna öron!» och om någons öron tilldraga sig särskild uppmärksamhet, så är det i allmänhet därför, att de äro »sådana ohyggliga öron!» Med andra ord, om öronens form eller ställning ej störa harmonien i

* Ordet öra användes i denna uppsats i sin populära betydelse, nämligen för att beteckna den synliga delen af hörselapparaten eller örmusslan.