Ord och Bild: 1893

arne garborg.

157

för hvilka djäfvulen och helvetet äro realiteter, lika oomtvistliga som länsmannen och häktet — faktorer, med hvilka de räkna i handel och vandel. Garborgs intimitet med de religiösa ämnena lyser föröfrigt fram öf-allt i hans författarskap. Religionens terminologi är hos honom användbar till allt och litet af hvarje. Målaren Peter Tordenskjöld (i »Mannfolk») har sä kort hals, att hufvudet ligger på axlarne »som Johannes Döparens hufvud på ett fat». Målaren Bjølsvik är törstig »som den rike mannen i helvetet». — En likblek måne stiger upp »som Lazarus ur grafven».

IV.

Den ständigt växande framgång Garborgs diktning under de senare åren rönt i och utom Skandinavien är något mycket märkligt i en litterär returperiod som den närvarande, då lusten och förmågan att beundra

öfver hufvud taget är betydligt afmattad. Att erkänna ett verk och att njuta af det blir i en sådan tid mera än eljes skilda saker; man kan erkänna tio författare som betydliga, ja stora, utan att vara intresserad af mera än en eller två. Att Garborg har intresserat i så vida kretsar, kan endast tillskrifvas en orsak: hans förmåga att gifva form åt tidens tankar. För eftervärlden blir utan tvifvel »Trætte Mænd» ett af de dyrbaraste dokumenten till studiet af vår samtids psykologi.

Det är ett ställe i denna bok som kanhända bättre än något annat sprider ljus öfver den tidigare berörda dualismen i Garborgs — och i samtidens — skaplynne. Gabriel Gram sitter en dag vid stranden och ser ut öfver vattnet: »Ens sjæl blir som den blanke fjord med det underlige dobbeltdyb. . . . Tilsyneladende himmelblaat og luftklart og smilende, men i grunden mørkt, dunkelt, svart, med korstrold og nøkker og sunkne lig.»

Hjalmar Söderberg.

TEATER

Scenens ironi.

Några betraktelser om den dramatiska konsten.

hade varit och sett på ett drama af en sydländsk författare, ett drama med starka känslor och starka ord, där viljor stötte samman och slogo gnistor som fäktande sablar, där kärleken gick fram som en murbräcka, och där sorgen snyftade på ett ociviliseradt högljudt sätt. Stycket hade gjort stormande lycka, den heta åskluft, som hvilade öfver detsamma, hade smittat publiken och urladdat sig i dundrande applåder, efter hvilka man aflägsnade sig med en välbehaglig trötthet, nästan som om man själf hade deltagit i den skarpa brottningen.

Efter pjesens slut ägde följande samtal rum på ett kafé, där några af konstens invigde tagit plats.

Teaierhabituéen. En briljant pjes! Verkligen en briljant pjes!

Recensenten. Ja, det är onekligen ett godt stycke arbete. Särskildt synes mig handlingen vara sammanlänkad med mästarhand. Och den framgång det haft synes mig vara ett synnerligen glädjande tecken. Ty det tyder dock på, att den stora dramatiska konsten ännu har en resonansbotten hos vår publik, om man blott förstår att slå an de rätta strängarne. Jag anser denna aftons succés vara ett godt omen för framtiden.

Ironikern. Var icke för hastig i dina slutsatser. Hvad du vill betrakta som ett framtidstecken, kan också helt enkelt vara