Ord och Bild: 1893

Ett återseende.

Skiss af Ernst Lundquist.

' n gassig eftermiddag i juli med dallrande luft och icke en sky på den hvitblå himlen. De stora askarna vid grinden stå och sofva med orörliga blad, fåglarna sitta gömda inne i syrén-häckarna och tiga, de prunkande petu-nierna på sina cirkelrunda rabatter sträcka törstigt ut sina bägare. leke ett ljud; blott en ensam humla surrar i de blodröda pelargonerna omkring verandan. Midt för trappan ligger en liten gul, svartnosig hund och steker sig i solhettan; då någon af hans dödsfiender flugorna kommer honom för nära, orkar han endast plira med det ena ögat, men sluter det genast igen med en suck af välbehag.

I skuggan af granhäcken är kaffebordet dukadt, och där sitta alla familjens medlemmar i sina svalaste sommarhabiter, herrarne utan löskrage och halsduk, damerna barhufvade, alla med tunga ögonlock och svettpärlor i hårfästet. Det är redan en lång stund sedan husets gifta dotter sade någonting om den starka hettan; sedan har ingen yttrat ett ord. Hennes far, patron Hofberg, sitter och skramlar omedvetet med sin nyckelknippa, ty hans händer äro

ogärna utan sysselsättning, frun i huset dricker halfsofvande sin påtår, och må-gen sitter makligt i hörnet af järnsoffan med de långa benen utsträckta i gräset och ögonen med ett tomt och tanklöst uttryck stirrande bortåt bakgården, där en lång rad af höns sitta nedhukade i den smala skuggstrimman utmed visthusväggen.

Plötsligt glimtar det till i unga herrns ögon, och han. tycks vakna. Han har sett ett hufvud stickas fram vid span-målsbodens knut. Han är inte riktigt säker pa, att det ej är en hallucination.

»Ser du någonting där borta vid knuten, Ida?» frågar han tveksamt sin hustru.

Men Ida ser ingenting, ty hufvudet har genast dragits tillbaka igen. Nu dyker det åter fram, och nu kan hvem som helst se, att det är en bondgumma i svart silkessjalett, som står där och håller utkik och inte törs fram.

Ingen låtsade om henne, och då måste hon gripa sig an till sist. Hon kom långsamt seglande framåt sandgången, en lång, mager, heldagsklädd figur med ett hopvikt kläde emellan de brunstekta, ådriga händerna. Hon