Ord och Bild: 1893

Jffls[n rest af skönhet bärgats, ÆP fast skönhetstiden flytt. ä Hur trädens kronor färgats i härlighet på nytt, där de i skum oktober mot gult, orange, cinnober sin sommargrönska bytt!

Kring frusna björkar sväfvar en dunlätt sky, där de som fina spindelväfvar aflöfvade sig te. De lösa löf i hopar en vindpust sammansopar i glesnad lindallé.

Där gatorna en ringel kring Humlegården slå med dämpadt spårvagnspingel, i afståndstoner blå

en stenhusmassa växer med rader af reflexer från fönsterkupor små.

Som solen sänks, bestrålar hon här och hvar ett hus, hvars fönsterrad hon målar i aftonrodnadsljus, fördunklande dess grannes, saint sprider kring Johannes ett saffransfärgadt ljus.

I gyllne mellandagrar

det spelar, likasom

bland löf, dem hösten lagrar,

det gula skiftar om.

Hur huldt det sinnet smeker,

i varma toner leker

och bleknar småningom!