Sida 365
om örats form.
333
ljudriktningen och kunna bestÀmma, hvarifrÄn ljudet kommer.
Vid hörandet tjÀnar den yttre hörselgÄngen sÄsom luftledning till trumhinnan. HörselgÄngens riktning Àr i vanligaste fall sÄ böjd i vinklar, att ingen punkt pÄ trumhinnan kan trÀffas af en rÀt linie utifrÄn. HÀrigenom fÄr trumhinnan ett ganska skyddadt lÄge. Men sjÀlfva hörseln, Ätminstone den finare hörseln, Àr sÀkerligen beroende i nÄgon mÄn af dessa vinklar sÄvÀl som af hörselöppningens vidd och af örats egen form, sÀrskildt just de delars form, som begrÀnsa hörselgÄngens mynning eller öröppningen, nÀmligen örtaggens och kanske mÄst örgro-pens. Fylles och utjÀmnas den med t. ex. deg, sÄ skall man finna hörseln mÀrkbart nedsatt.
Ărats stĂ€llning och form hafva alltsĂ„ Ă„tminstone nĂ„gon betydelse för hörseln,
och en förlust af ytterörat mÄste medföra nedsÀttning i hörseln. SÀkert skÀr-pes hörseln dÀrigenom att örat Àr mycket stort.
Allt annat Àn godt anseende hafva stora öron haft, nÀr det gÀllt att fatta och förstÄ. Midas fick ju sina öron af den vredgade Apollo till straff för och tecken pÄ sin dumhet. Men sjÀlfva den lÄngörade Äsnans anseende för klokhet stigit pÄ senare tider, sedan man upphört att sÀtta de yttre kroppsdelar -nes form i samband med sjÀlsegenskaperna. Den öfverensstÀmmelse, man förr menat sig finna i detta hÀnseende, förklaras numera beroende pÄ tillfÀlligheter. En sÄdan tillfÀllighet var det utan tvifvel att Mozart hade stora öron. leke hade han dem att tacka för, att han hörde, förstod och talade tonernas sprÄk bÀttre Àn de allra flesta.
--o@c=â
Landskap frÄn Hallands VÀderö. OljemÄlning af Vilhelm von Gegerfelt. I Nationalmuseum.
