Sida 301
Di k: ter.
Af Rich. Bergström.
Uppbrott.
CfjĂort till ditt lugna bo hur flyr jag icke gĂ€rna,
min goda, gamla tant, att hvila ut en stund; hur vÀl har du förstÄtt de hulda minnen vÀrna, dÀr sjÀlf du hvilar trygg pÄ helig klippegrund, att undan stormarna, som rundt omkring dig hÀrja, Ät dig en stilla vÀrld med blida alfer bÀrga!
Se blott â en trofast krets af vĂ€nliga penater â som i de forna dar ditt lilla bohag stĂ„: ekskĂ„pet, stolarna med höga karmsirater, porslinsherdinnorna, gökklockan i sin vrĂ„, japanska vasen dĂ€r och lutan, mĂ„nga gĂ„nger till Sinclairsvisan stĂ€md, ochHaydnsoch Ă hlströms sĂ„nger!
Med hemlig tjusnings makt de pĂ„ mitt sinne verka, Ă„rtionden jag bort af dem i tiden förs frĂ„n press och telegraf och Ă„nga, guttaperka, dit, dĂ€r af »frĂ„gor» ej, hur »brĂ€nnandet, jag störs â farvĂ€l, du tid, med allt, hvad du har stort och galet, jag flyttar pĂ„ en stund till sjuttonhundratalet!
Kung Gustaf lefver Àn . . . och Kellgrens pil och lyra,
som sÄngens guddom vill, till skiftes klinga Àn;
Ă€n vankar Bellman kring i gudaskickad yra,
och Gyllenborg gÄr Àn och glammar med sin vÀn:
ej brist mer pÄ lektyr, nÀr Atis och Camilla
man â fast i afskrift â har och Luthers huspostilla.
Nyss af en ung fantast, herr Göthe, Àr beskrifven den unga Werthers död och kostar mÄngen tÄr; i kapp med damerna i korta klÀdningslifven han sörjs af sprÀttar smÄ i skor och pudradt hÄr: hur franskan klingar len frÄn lÀppar mouchebestÀnkta, Àn prydligt skÀmt och Àn maximer vÀlbetÀnkta! Ord och bild, 2:dra Ärg.
0 minne, ljuft du Ă€r! Som jagtens horn bland bergen, nĂ€r solen nyss gĂ„tt ned en skön septemberkvĂ€ll, men kantar Ă€n med guld den höga rosenfĂ€rgen pĂ„ vestra fliken dĂ€r af himlens blĂ„a pell â sĂ„ dina röster Ă€n ljuft i min sjĂ€l förklinga och vĂ€cka kĂ€llsprĂ„ng upp i hennes djup att springa.
0 minnets helga lund med dina dunkla gÄngar, du stilla ljudande, höghvÀlfda ekosal, dÀr mÄnen skiner klar och nattviolen Ängar och djupt ur kronorna hörs mÄngen nÀktergal, hos dig i tusen Är jag kunde gÄ och drömma och nu och kommande och lif och plikter glömma!
Dock upp, mitt sinnes stÄl! HÀr fÄr jag icke bida; Sirén, jag fÄr ej lyss till smeket af din röst; upp, att i ledet stÄ och tidens strider strida och trycka spjut kanske till redan blodigt bröst! Först i den sena kvÀll skall det förunnas hvila,
men nu stÄr solen högt och dagens timmar ila.
â
Enslingens bref.
Suspiria de protundis.
(f)m det vore möjligt? Ja, jag skrifver,
lÀgger sedan brefvet pÄ din graf; frÄn min lyckas skeppsbrott nog det drifver fram till dig pÄ evighetens haf. KÀrleken Àr sÄdan: sjÀlf ett under, villigt han pÄ andra under tror, nyttjar slika barnsligt tomma funder och Ät drömmars ledning sig förtror.
18
