Sida 227
Bruksherrn.
Af Verner von Heidenstam.
i skulle endast sjÀlfva ha sett den gamle bruksherrn för att genast ana, att han var oinskrÀnkt fylkeskonung öfver tre hela mil vilda tivedsbygder. Högdragen var han ingalunda utan sprÄksamt nedlÄtande mot litet hvar men i synnerhet mot dem, som genom sitt beroende voro blyga och ödmjuka. leke heller var han slösaktig. Hvem skulle ha hopspunnit en sÄdan beskyllning? NÀr han spatserade pÄ sina vida Àgor, hade han pÄ kÀppen i stÀllet för doppsko en liten spade, med hvilken han allt emellanÄt tog upp spillningen frÄn vÀgen och kastade den in pÄ ÄkertÀppan. DrÀngarne logo vid harfven, nÀr de sÄgo honom pÄ andra sidan gÀrdesgÄrden böja sig och handtera sin jÀrnspade. Men hans orÀdda vana att pÄ skÀmt eller allvar kasta hvem som helst ett glÄpord i ansiktet förrÄdde att han aldrig mött en motsÀgelse pÄ de aderton Är, hvilka aderton gÄnger lagt sin nyttiga snö öfver moras och vintervÀgar sedan den höst, dÄ han fick kaptens afsked. Hans hörsel hade lÀnge varit dÄlig, och kanske visste han icke sjÀlf, att han ibland tÀnkte högt. Till och med en gÄng, dÄ han gÀstades af en excellens, som upptornade allt för mÄnga plÀttar pÄ sin tallrik, hörde till
sin skrÀck hans systrar honom vid middagsbordet helt lugnt och halfhögt utbrista för sig sjÀlf: Si en sÄ'n plÀttlasse!
Han var godhjÀrtad och nöjeslysten, men mer Àn femtonhundra mÀnniskor tilltalade honom aldrig annat Àn med hatten i handen, och bruksbokhÄllarnes rum hade han lÄtit bygga öfver sjÀlfva knipphammaren samt befallt, att man skulle draga pÄhvar morgon klockan fyra.
Det fans emellertid ingen orkeslös stackare pÄ godset, som han ej genast gaf ett undantag, och just i sin blandning af oöfverlagd frikostighet och ytterlig sparsamhet liknade han sina föregÄngare Ànda upp till farfars farfar. Det var denne, som först hade kommit till trakten, dÄ bruken ej Àn voro anlagda eller erhÄllit koncession. En julafton hade han hos en bonde, innan gröten burits in, skjutit med sin lodbössa sju rÀfvar för glugg och, förtjust öfver sÄdana jaktmarker, beslöt han att stanna dÀr för alltid. Med tiden blef han sedan sÄ öfvermodig, att han i stÀllet för stol satt pÄ en tunna, som var fylld med kopparmynt. Nu hade dock sederna förmildrats och kopparmynten blifvit sÄ mycket mindre och lÀttare att bruksherrn utan skryt kastade dem i sin pulpet.
